Iggy sätter sprätt på festen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-14
GÖTEBORG Efter en dag är årets Way Out West redan en succé.
Det känns tryggt.
Nästan lite väl tryggt.
Fjärde upplagan av Way Out West är igång, mer än 24 000 personer finns på plats och det resterande tusentalet biljetter lär gå åt i dag. Det är förstås glädjande för festivalen som i vanlig ordning har sommarens mest spännande program. Men trots att en stor del av akterna brukar kallas indie är det väldigt svårt att känna att man befinner sig i ett särskilt alternativt sammanhang.
I entrén möts man av en tältallé av mobiltillverkare, bredbandsoperatörer, banker, tidningar och reseföretag som lockar festivalens medelklassiga vuxenhipsterpublik med dj:er och chips.
Volymen vid scenerna är dess utom, precis som tidigare år, ofta lite tråkigt låg. Jag förstår självklart varför sponsorerna är på plats och har egentligen inga problem med det. Och jag vet ju att arrangöerna bara följer ljudbestämmelserna.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att det blir en lite märklig atmosfär när alla dessa artister som på olika sätt försöker vara så on the edge presenteras i ett så här ... ordentligt sammanhang.
En annan insikt från i går är att bländande debutanter på skiva inte alls behöver blända live. Jag är väldigt svag för de mjuka, drömska stämningarna hos amerikaner som Panda Bear och Beach House men båda levererade ganska trevande och segt introverta spelningar. Det som verkligen gjorde dagen var istället ett gäng 60åriga gubbar och några afrikanska healingmusiker.
Iggy sprätte och Stooges brötade med rostiga gitarrer och rutten sax i ”Funhouse” så ingen behövde tvivla på Jocke Perssons fyra plus från Sonisphere.
Rango från Egypten kom med instrument som heter balafon och tanbura och rullade höft i färgsprakande dräkter med snäckskal runt midjan. Magiskt xylofonsväng och hur kul som helst, även för ett kritvitt popöra.
Lite senare hamnade jag jämte Rango på Paul Weller–giget.
I sina vanliga kläder såg de ut som vuxenhipsters, de också.