Storslaget som Grand Canyon
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-14
Band Of Horses – Infinite arms 
COUNTRYROCK Amerikanska band är aldrig rädda för att vara sentimentala.
De vårdar alltid sina rötter med betydligt större stolthet än, säg, brittiska dagsländor.
Band Of Horses, som i tre skivors tid kallat Seattle för hem, är inget undantag.
I stället för ett regelrätt texthäfte har de stoppat in en bunt vykort i cd-konvolutet. Bilderna visar med all önskvärd övertydlighet var musiken kommer ifrån och hur den låter.
De föreställer bland annat en cowboy på hästryggen och tre kor. En dammig träkyrka som hade kunnat vara statist i westernserien ”Den långa färden” med Robert Duvall och Tommy Lee Jones. Prärier, vattenfall och en hisnande vacker stjärnhimmel.
Det är djupt amerikanska motiv, en mytologi som jag vuxit upp med på avstånd. Men samma miljöer har alltid känts som ett andra hem.
Att sångaren Ben Bridwell älskar baseball, eller att låten ”Way back home” kläs i ett klassiskt wall of sound som påminner om Beach Boys, är ingen större överraskning.
Bandets tredje skiva är delvis producerad av Phil Ek, en sorts expert på musik med manligt ansiktshår, stämsång och rutiga indieskjortor.
Ek har tidigare jobbat med exempelvis Fleet Foxes, Modest Mouse och Built To Spill.
Allihop, inklusive Band Of Horses, kan härledas till Neil Young. Men Band Of Horses är det mest radiovänliga alternativet. Atmosfären i inledande ”Factory” liknar Coldplays ”Trouble”.
Gruppen har både varit förband till Willie Nelson och medverkat på soundtracket till tonårsserier som ”Gossip girl”. Låtarna befinner sig alltid på en highway nånstans mellan präriejord och FM-radio.
Och de tummar aldrig på sina melodier. Melodierna hämtar i princip utan undantag kraft från gospel och folkmusik från en äldre, svartvit och mycket analog tid. Som bäst är de lika storslagna och imponerande som Grand Canyon.