Bon Jovi är mer after ski än eufori
Uppdaterad 2013-05-27 | Publicerad 2013-05-25
Så bra var Bon Jovi på Station i Stockholm
Det svajar fram och tillbaka.
Dalarna är inte avgrundsdjupa men topparna nuddar heller inte trädkronorna runt Stadion.
Och nej, Bon Jovi är fortfarande inte Springsteen.
”Jag är inte rädd att spendera pengarna vi tjänar på att folk ska få en bra show.”
Redan i våras berättade Jon Bon Jovi lyriskt för Aftonbladet om scenbygget som tar plats på Stockholms Stadion
i kväll. Då hade han bara sett en datoranimation och varnade för att det lika gärna kunde bli Spinal Tap av planerna.
Inte i närheten av Springsteen
Men oron är helt obefogad. Utformad som en enorm grill på en Buick från 60-talet, med bandet spelandes i mitten, är den enorma pastellfronten en perfekt inramning för Bon Jovis första Sverigekonsert på tolv år.
Helt i linje med bandets mjukt fjädrade landsvägsrock som har blivit en naturlig fortsättning på 80-talsåren.
I det har Jon Bon Jovi också adopterat allt mer liverytm av en annan bekant New Jersey-son. Precis som i kväll böljar konserterna. Låtar kastas om. Nya läggs till och andra plockas bort.
Men efter ett par decennier av rockalbum är Bon Jovi fortfarande inte i närheten av Springsteens sånger och berättarteknik.
Bygger lite på chans
Alla de rätta elementen finns där. Uttrycken och den djupt amerikanskt rotade låtskrivartraditionen. När delarna ska sättas samman till en grandios och levande rockshow går något ändå förlorat. Som om bandet bygger lite på chans. Det är proffsigt ner till varje körstämma och cymbalslag och Bon Jovi bjuder i många stunder på en arenastor show som får fansen att jubla.
Men dynamiken haltar. De insprängda ”Rockin’ all over the world”-takterna blir after ski, inte ”Twist and shout”-eufori.
Man vill blunda hårt
Ibland är det lättare att acceptera att Richie Sambora av personliga skäl står över turnén, som när vikarien Phil X briljerar i ”Dry county”. Andra gånger vill man bara blunda hårt och hoppas att Jons mångåriga parhäst plötsligt ska stå där.
Speciellt i ”Slippery when wet”-legendariska ”Raise your hands” och ”Wanted dead or alive”.
Spänningen mellan rockparet kan vara det bränsle den här jänkaren behöver för att lämna djupare spår. Eller åtminstone blotta mer av bandets själ.