Stora känslor i kylan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-14
till Nick Cave
Om vi har lärt oss något av den här festivalen är det att svårt väder kräver primala uttryck och stora känslor.
Nick Cave blir således en väldigt passande final.
Det känns tradigt att skriva om regn i var och varannan rapport från de kungliga jaktmarkerna vid Stora Skuggan. Men vad göra?
När det duggar och droppar hela dagen på en festival, när det nästan inte finns några tak att skydda sig under, när kylan smygar in under alla klädlager och hela publiken förvandlas till en anonym regnställsmassa, påverkar det självklart stämningen och hela upplevelsen av en festival.
Har förstått läget
Under den här sortens påvra förhållanden krävs det också stora gester och ännu större känslor för att verkligen nå ut. Den berömda breda penseln måste fram.
Så det är tur att Where the action is har Nick Cave. Och det är ännu mer tur att han har förstått läget och fyller festivalens sista nattkyliga minuter med en rad av sina mest kraftfulla hörnstenslåtar.
Han har fiolspelande skäggexcentrikern Warren Ellis på sin vänstra sida och nytillkomne gitarristen Ed Kuepper (kulthjälte i eget namn och en gång i The Saints) på sin högra, han har en trummis med rosa trumset och matchande kostym och ser själv precis så diabolisk ut som han ska.
Han öppnar tungt med ”Tupelo”, den tunga, svarta, spartanska bluesen.
Omskakande oljud
Han febrar ur sig ”Deanna”, om sin första kärlek.
Han berättar om sin gamla fling Polly Jean Harvey (”she was strange ... but cute”) och gör deras gemensamma mördarballad ”Henry Lee”.
Och så manglar han. ”There she goes, my beautiful world” är omskakande oljud.
Det är inga sensationer, inte speciellt subtilt, inget som på något sätt utvecklar vår bild av denne australiensiske mörkerikon.
Men det är ändå precis vad vi behöver i kväll.
Nick Cave & The Bad Seeds
Plats: The Mirror, Where the action is, Stockholm. Publik: 12 000 på området. Längd: 90 minuter. Bäst: "The mercy seat". Sämst: Det jävla regnet förstås. Fråga: Utomhuskonserter i Sverige, är det nån vidare idé egentligen?