Lysande ohippt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-23
Coldplay får alla på gott humör – med stil och glimten i ögat
Man tackar, bockar och lyfter på den imaginära partyhatten.
När augustimörkret sänker sig över Stockholm bjuder Coldplay in till ett stadiumkalas som känns nästan lika intimt och glatt som en kräftskiva.
Det är de olikmönstrade klot som har satts upp över Stockholms Stadions läktare och avtecknar sig mot den höstmörka himlen som leder mina tankar till kräftskivor.
Enkla, chosefria
I all sin enkelhet ger kloten Stadion en intim inraming och när Coldplay kommer ut på scenen med sina tomtebloss och fyrar av tre av sina mest älskade låtar redan i öppningen lyckas de på bara några minuter göra arenan ännu mycket mindre.
De här enkla, chosefria unga männen från London är världsstjärnor men de vill vara våra kompisar. De är inte här för att vara ställföreträdande rockrebeller, de är inte här för att blända och imponera.
Coldplay är här för att dela sina sånger med oss, få oss att vara med, allihop.
Det är i alla fall den känslan de förmedlar.
Stadion-publiken är förvisso inte svårflirtad. Det är feber i luften innan konserten, i flera nummer får allsången nästan arenan att skaka och inget tvivel råder om att låtar som ”Fix you” och ”In my place” har betytt mycket för många här inne.
Smakfull scen
Men Coldplay gör det de ska göra väldigt, väldigt bra.
De kommer med en smakfullt enkel scen som skapar stor effekt av ganska subtila grepp.
De kommer med lysande ljud och arrangemang som håller igen men vet hur de ska fylla ut varenda vrå på en stor arena. I ”Strawberry swing” gör den smittande gitarrslingan det jobbet helt själv.
Fotbollsramsa
De kommer med en befriande ohipphet, som man förmodligen måste ha för att lyckas på stora scener. De låter en fotbollsramsa driva ”Viva la vida” framåt.
Chris Martin poserar aldrig, han sitter vid sitt piano eller springer runt och hoppar och ser lycklig ut, utan att för den skull ta udden av den mängd smärta och kärlekssorg som ryms i många av hans texter och förmodligen är en stor del av anledningen till att så många drabbas så hårt av det här bandet.
De är vanliga killar som bara råkar vara ovanligt bra på att skriva poplåtar och ställer sig på en scen långt ute i publikhavet som är så liten att den knappt syns för att ytterligare förstärka den känslan.
Och de inser att det är okej att smöra lite för publiken om man bara gör det med lite stil och glimt i ögat. Chris Martin säger till exempel att om det hade funnits ett OS för publik hade vi varit Usain Bolt.
Inte ett dugg tråkiga
Coldplay må ha rykte om sig att vara tråkiga och oglamorösa men den här showen är väldigt bra på att få sin publik på gott humör. Sättet på vilket de dramatiserar, kolorerar och pumpar upp sin låtlista placerar fåniga leenden även på en luttrad recensent som ganska sällan är sugen på att spela ”X&Y” hemma.
Sedan är förstås Chris Martin en av 00-talets mest självlysande artister. Utan att vara det minsta extravagant suger han åt sig allas blickar ändå. Karisman sitter helt i begåvningen – titta på honom när han spelar, allt ser provocerande enkelt ut – och den naturliga, avslappnade scennärvaron. Han får oss att må bra och känna oss som hemma, precis som en god festvärd ska göra.