Jocke Berg eldar upp publiken
Publicerad 2014-06-02
Allt förändras från och med ”Dom andra” – då går Kent till anfall
GÖTEBORG. Det börjar en aning trevande och slutar som vanligt.
Efter att allt är över, fyrverkerierna tystnat och publiken lunkat hem står ståpälsen kvar och applåderar.
Vissa säger säkert att Kent passar stora format.
Som om stadiumrockens hovskräddare har mätt musikens axlar, bröstkorg och skrev för att låtarna ska passa arenor perfekt.
Men Kent brukar tvärtom krympa i takt med att spelställena växer.
Åsikterna går isär, men många var inte nöjda med den famösa spelningen i vitt på Stockholms Stadion. När de tog helikoptern till största scenen i Hultsfred kollapsade kvaliteten. Och glöm inte heller premiären av bandets ambitiösa tältprojekt.
Lite av den känslan, det nervösa och krampaktiga, smyger sig även in i inledningen på Ullevi.
Kallt och ofärdigt
Nu är det inte direkt Ullevi som Kent uppträder i. Det är en avskärmad miniversion av Göteborgs stoltaste arena, med 15 000 personer i publiken i stället för 65 000.
Jag vet inte hur stor publiken ska vara eller vad tanken är. Kanske bekvämt och kostnadseffektivt att ärva samma koncept och rekvisita som ”Summerburst”-festivalen från kvällen före?
Men det är märkligt att se och höra musiken dåna ut över tomma, ekande läktare. Det vilar något kallt och ofärdigt över allting.
Början är bra. Det är inte det. Men jämfört med vad Kent kan göra, jämfört med vilken kompakt och sammanbiten energi som brukar stråla från scenen, känns det lik förbannat som om bandet och framför allt Jocke Berg prövar sig fram. En sorts offentlig repetition inför kommande spelningar.
Islossningen kommer. Med något undantag blir det en stor scenförändring från och med ”Dom andra”. Där slutar Kent att bevaka sina positioner och anfaller.
Kören, som består av Miriam Bryant, Naomi Pilgrim och Ida Redig, innehåller tonvis med begåvning. Varenda gång de tar ordentlig plats öppnar sig nya dimensioner i musiken. Låtarna får en annan dynamik och färg än förut.
Basgången i ”Musik non stop” är mer Ruhr-området än disco och ”Utan dina andetag” byggs om till en drabbande stadiumhymn i samma anda som U2.
Kvällens största jubel
Och Jocke Berg må vara medvetet nedtonad och tillbakahållen, men till slut börjar han slå sig för bröstet och elda upp publiken.
Före extranumren orsakar han kvällens största jubel när han lugnt, kort och sakligt förklarar vilket ansvar alla har i det kommande valet. Det är dags att rösta bort rasisterna och främlingsfientliga dårar, ”de jävlarna”, från riksdagen, eller åtminstone begränsa deras makt. Efteråt blir versionen av ”Sverige” mer laddad än dess lågmälda volym.
Avslutningen kan sammanfattas genom att bara nämna låttitlarna:
”999”, ”747”, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”.
Du har säkert sett det förut, men du kommer att vilja se det igen.
Det sista ”vi ska alla en gång dö”, ja hela Ullevi, dränks av fyrverkerier.
Bara det var och är värt att köa för. Fortfarande.