Frän soul när Clapton blir för cool
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-01
till Eric Clapton & Steve Winwood
MALMÖ. Clapton är förstås stjärnan.
Men han ska vara glad att han har Winwood.
När bluesen håller på att bli för snygg blåser den sträva soulrösten in välbehövligt skräp i hörnen.
Eric Clapton och Steve Winwood var redan stjärnor när de bildade Blind Faith 1969. Bandet sprack efter ett enda album och ett fåtal spelningar, bland annat några i Sverige.
Men gitarrhjälten från Cream och Yardbirds och soulrösten från Traffic och Spencer Davis Group förblev goda vänner och fortsatte spela Blind Faith-låtar under varsin framgångsrik solokarriär.
Det blir dynamik
Sedan tre år tillbaka turnerar de åter ihop, och det här är deras första och enda Skandinavien-konsert.
Herrarna hör till dem som definierade den städade variant av blues som föddes när en massa brittiska medelklasskillar upptäckte Robert Johnson på 60-talet, och en kväll av högst civiliserad, om än väldigt avslappnad, soul, rock och inte minst blues är vad vi får.
Lite Blind Faith, lite Traffic, lite Hendrix och en hel del Clapton.
Det är förstås han som folk har kommit för, men med Winwood bakom piano och hammond adderas en hel del hälsosam dynamik och fränhet när Claptons slipade solon vill gå in i finrummet.
Solo på ”Layla”
Och Winwood gör fortfarande ”Gimme some lovin’” med den äran.
Det är även lite coolt att han får spela gitarrsolo i en så claptonsk låt som ”Layla”.
Så det blir en rätt trevlig kväll. Knappast blixtrande, men det är svårt att inte imponeras av förmågan att få en arenashow att kännas som otvungen klubbunderhållning.