Iggy Pop regerar på scen
Publicerad 2012-08-13
Kör sin bergochdalbana i ensamt gnistrande stil
En man äger scenen
Fyra statister agerar i bakgrunden.
Bra så?
Ja, faktiskt.
Det finns alltid vissa konstanter, som kan agera tryggt stöd i en annars så turbulent och förvirrande verklighet.
Exempelvis: Att en viss James Osterberg-född mikrofondomptör har en överkropp som bör visas upp. Och som också gör så, redan i entrénumret ”Raw power”.
Garanterad rock
Svindlande 43 år efter formationen går det således ännu att ta benämningen Iggy And The Stooges som en garant. Vara trygg i att den förhistoriepunkigt laddade slammerrocken serverad lagom rabiesrostad och att det plockas upp dansande tonåringar ur publiken lagom till ”Shake appeal”. Att den deffade frontmannen hoppar runt. Putar med ankstjärten. Häller otaliga vattenflaskor över sig. Hytter med näven, dansar … och hoppar lite till.
Fullt naturligt är det också just sångaren som lyfter den här föredömligt hopsatta arkivrekapitulationen från ren dåtidsredovisning till en ganska så sprakande stund bland kontrasterande karuseller och lotteristugor.
Hans kamrater på scenen är mer närvarande än deltagande och lever högst tvunget till mellan varven. Spelar förvisso låtarna på ett respektabelt sätt, men tillför i övrigt inte så mycket till framträdandet.
Faktiskt gott nog
Det låter likväl förbannat bra om ”Fun house”, ”1970” och ”Johanna”. Den instrumentala skärselden ”L.A. blues” hålls föredömligt kort och ”Your pretty face is going to hell” är ett exemplariskt valt avsked.
Iggy gnistrar. De andra existerar och stödjer.
I sammanhanget är det faktiskt gott nog.
Iggy And The Stooges
Gröna Lund, Stockholm. Längd: Strax under 80 minuter. Publik: Knappt 22 000 är inne på nöjesfältet. Bäst: Iggy. Sämst: The Stooges.