Omöjligt att stå och sura
Publicerad 2012-06-28
M Ward charmar Nöjesbladets Håkan Steen
BORLÄNGE. Det är svårt att avgöra om den lite kufige M Ward är ironisk eller inte när han säger att han direkt kände vibrationerna av fred och kärlek när han klev ur turnébussen på festivalområdet.
Och det är möjligt att han river av sin timslånga spelning lite på rutin inför en ganska liten publik (Magnus Uggla spelar samtidigt) i parken framför Jussi Björling-museet.
Fast det spelar ingen roll. Singer-songwritern från Portland må vara lynning men han skriver så lysande låtar, spelar alltid bedårande smakfull gitarr och har den här gången med sig ett väldigt sympatiskt litet band, där gitarristen Chris Scruggs – vars farfar hette Earl – bländar nästan lika mycket som huvudpersonen.
Ward kör ett countryfolkigt set med skvättar av jazz och en snygg poptwist i nya nummer som ”Me and my shadow” och ”Primitive girl”. Han tolkar förebilden John Faheys instrumentalplonkiga ”Bean vine blues #2” och Buddy Hollys ”Rave on”. Och om det inte vore så lustfyllda versioner kunde man nästan ha blivit irriterad på att han i stället för att spela mer eget även lyfter in gamla standards som ”Such a night” och ”Roll over Beethoven”.
Men man blir ju inte det. M Ward är helt enkelt för bra, det är helt omöjligt att stå och sura.