Metalmörkret slåss mot sol & karusellmys
Publicerad 2013-08-08
”Varför gör de så där?”
Två poliskollegor försöker begripa den vilda moshpiten mitt i publikhavet.
Det säger allt om den här kvällen.
Ullevi är redan avverkat. Det kanske folkligaste vi har i Sommarsverige, ”Allsång på Skansen”, sänds tvärs över gatan och närheten är inte bara fysisk. Snart blir jag inte längre förvånad om Kerry King byter några ord med Måns Zelmerlöw i direktsändning.
Utvecklingen är säkert logisk. Men när thrash metal-pionjärerna kliver upp mitt i Gröna Lunds hjärta är de långt ifrån det som var min uppväxts mest ondskefulla band. Kontrasterna är nästan komiska. Att höra de klassiska riffen eka bland spökhus, chokladhjul och Vilda musen är lika märkligt som det är mäktigt.
Energiskt inhopp
Och det är inte det enda som är underligt i kväll. Mycket har hänt det senaste året. Trummisen Dave Lombardo har fått kicken, Paul Bostaph är tillbaka. Framför allt, när Gary Holt nu gör ett fortsatt energiskt och imponerande inhopp gör han det inte för att Jeff Hanneman är sjuk, utan för att gitarristen är borta. Det känns. Jeffs riff och ande vilar tung över spelningen. Och lutad mot en av alla Marshall-lådor står den som en tyst och vemodig hyllning, Hannemans klassiska Heineken-gitarr.
Vansinnesfinal
Slayer är inte längre någon vildsint smäll live. Inte i kväll heller. Men Tom Araya sjunger överraskande intensivt, allt låter tajt och nervigt och låtlistan, med vansinnesfinalen ”Raining blood”, ”South of heaven” och ”Angel of death”, är en älskvärd svit av thrash-klassiker.
Men när scenlamporna släcks och karusellskriken fortsätter är det bilden av den där ensamma gitarren som etsar sig fast.