Håkan – nu är du helt perfekt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-07
Ett magiskt farväl till de första tio åren av Hellströms karriär
GÖTEBORG. Efteråt ligger flera unga och utmattade flickor kvar på golvet framför scenen.
De gråter tillsammans i förbrukad konfetti medan resten av publiken lämnar arenan.
Det kan vara den vackraste bilden av Håkan Hellströms storhet jag sett.
Way Out West-spelningen i somras var en förfest.
Det här är det riktiga avskedet, ett farväl till de tio första åren av Håkan Hellströms karriär.
Hur fortsättningen blir, låter eller ser ut har jag ingen aning om.
Men Håkan Hellström säger hej då med en av de längsta spelningarna han gjort.
Att dirigera en publik och ett band på landets största arenor är kanske det enda han har kvar att göra innan karriärens storlek måste tonas ner eller byta spår.
Det är en speciell utmaning där han fortfarande har nånting att bevisa.
Unik dynamik
Att få en konsert med nästan 11 000 människor att kännas personlig är, som allt annat, ett mödosamt hantverk.
Det krävs en unik och dynamisk blandning av serenader och ballader, improviserat showmanship och noggrant inrepeterade grepp för att lyckas.
Och Håkan Hellström skapar ännu en gång den oemotståndliga illusionen att vartenda ord och refräng handlar om den enskilde åskådarens liv och besvikelser och drömmar och misslyckanden. Oavsett om han eller hon står längst fram eller högst upp på bortre läktaren.
Det skadar inte att han uppträder på hemmaplan i Scandinavium. Musiken har alltid varit en rå och smutsig och romantisk film om Göteborg. Texterna blir alltid mer laddade när treans spårvagn, det som förut hette
Pååls bagerier och Gullbergs kaj befinner sig på promenadavstånd.
Intensiva ögonblick
Och varenda gång som arenan tänds upp och lamporna signalerar att nu, nu jävlar ska alla biljettköpare och inbjudna gäster och släktingar och vänner och journalister ta i för kung och fosterland och Första Långgatan, låter publiken genast dubbelt så högt som bandet.
Förut kändes det som att Hellströms konserter byggde på en serie av omtumlande och rasande intensiva ögonblick, flykt och ung oförfalskad känsla. Nu är helheten ett mästerverk.
Den samlade tyngden av en låtlista som innehåller slösaktigt många fantastiska nummer. Eller det rutinerade sättet som Hellström presenterar, stuvar om eller binder ihop låtarna så att de antingen får en ny innebörd eller karaktär.
Vem trodde exempelvis att ständiga extranumret ”Kom igen Lena!” passar som låt två? Eller att samma ungdomliga språngmarsch så obehindrat och utan paus kan övergå i senaste singeln ”Saknade te havs”?
Tappar byxorna
Men det är extranumren som får mig att ramla omkull.
I ”Du är snart där” tar Hellström i så mycket att han bokstavligt talat håller på att tappa byxorna. Men innan balladens punchline tystnar han och rycker på axlarna. Och publiken tar över igen, denna gång med extra mycket kraft, kärlek och respekt:
”Håkan, du var bättre förr”.
Hellström gör också två sinnessjukt starka versioner av ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Vi två, 17 år”, den första singeln där allt började. Sida a och sida b.
Men musiken som en gång exploderade av ”här och nu”-känsla har fått en annan, mer vemodig klang.
Lycka blandas med sorg
Vissa som sjunger med i de klassiska refrängerna är unga och obekymrade och beredda att gå ut och brinna upp i natten.
Andra, som jag, hör och känner nånting helt annat.
Tio år som gått. Tio år som aldrig kommer tillbaka. Lyckan över att få ha varit med från början och den sorgliga insikten om att musik kanske aldrig kan betyda lika mycket och träffa lika hårt igen.
Inte ens Håkan Hellström själv.