Svettig succé för Dio – trots det dåliga ljudet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-03
MALMÖ. Låter ett framträdande en måndag då Sweden Rock står och knackar på dörren som en dålig idé?
Fel, fel, fel.
Dio fäktar sig svettig mot envisa problem, men vinner ändå en seger i det lilla.
Ibland påminner en konsert med den späde 58-åringen och hans trupp om en skolåterträff. Det tas emot med öppna famnen, är i grund och botten rätt spännande men mynnar ändå till slut ut i en afton byggd på nostalgi.
Inget fel med det.
Dios låtar från ”Holy diver” (fyra), ”The last in line” (två), ”Sacred heart” (två) samt de hämtade från Rainbow-dagarna (generösa fem stycken) är överlägsna senare kompositioner och framförs som alltid med en tillförlitlighet som skulle kunna väcka dig varje morgon innan jobbet.
Ett dåligt ljud gör dock att framträdandet står och svajar betänkligt mellan varven. Inledningen är till exempel så tam att gitarrerna knappt hörs, i ”Rainbow in the dark” tar Scott Warrens keyboards struptag på övriga inslag och rakt igenom är det bara Simon Wrights trummor och frontmannens sång som låter riktigt hyggligt.
Under sådana förhållanden är framgången en prestation i sig.
Och ett kvitto på att riktigt starka fästningar håller oavsett anfall.
Mattias Kling