Ingen show – men ändå sjukt snyggt
Uppdaterad 2014-07-01 | Publicerad 2014-06-29
Kanye West är allt annat än insmickrande - men brutala bristen på värme blir jobbig
Om showen skulle sammanfattas med två ord?
Fuck you.
Till allt.
Förra gången jag såg Kanye West kändes det som om han hade en hel cirkus på scen.
Inklusive en balett.
Det här är något helt annat.
Det här är bland det mest minimalistiska jag sett en superstjärna göra på en gigantisk festivalscen.
Du kan anklaga Kanye West för mycket i dag. Men han är knappast insmickrande.
Släckta skärmar
Han uppträder framför en stor rektangel som ändrar ljus från rött till vattenfall till moln till sol. Han gömmer ansiktet bakom en mask ända till tredje låten från slutet. 99 procent av tiden står han i motljus. Bildskärmarna är i princip släckta. Man kan också skymta ett rack med synthar och ett bord med laptops, och det är i princip det hela.
Ingen ljusshow, inga specialeffekter, ingenting.
Estetiken är sjukt snygg.
Annars är Kanye sig lik.
Det dröjer bara till ”Clique” innan han bryter musiken och ställer sig och håller käften i ett par minuter.
Publiken skruvar på sig och jublar mer och mer. Sedan börjar Kanye, håll i er nu, att gnälla på media och att han är missförstådd och yadayadayadayada.
Stackars barn.
Galen antimusik
Musiken från senaste albumet passar inramningen bäst. Det är som om konserten är en visuell tolkning av den nattsvarta och galna antimusiken på ”Yeezus”.
Det känns som om inledande ”Black skinhead” och avslutande ”Blood on the leaves” är doppade i en digitaliserad blandning av blod och tjära. Basen och oljuden är så påträngande att de nästan tänder eld på ens kläder.
Samtidigt är vissa stunder långtråkiga. Dess stilistik gör helheten, som innehåller flera briljanta ögonblick, monoton. Och ibland är det, som vanligt, roligare att titta på Kanye än att lyssna på honom.
Få har ett större manligt ego och bekräftelsebehov. Han är däruppe med Prince och katten Gustaf.
Det är både hans behållning och förbannelse.
Mainstreamvärlden behöver en brandfackla som eldar upp lama fjanterier. Men den brutala avsaknaden av humor, värme och distans blir jobbig och kall i längden.
Mot slutet håller Kanye West ett litet men mycket aggressivt tal.
Han skriker att han vet att publiken har en massa fantastisk musik i sina poddar. Men han varnar dem också för att inte placera honom fel i rankingen.
Han är Yeezus
Kanye vrålar att han är världens största jävla rockstjärna. Han är Yeezus.
Ok, uppfattat.
Men även en Yeezus kan tydligen ha en treplusdag.
En treplusdag där han vill säga att hans musik kommer hålla i åtta livstider men råkar säga åtta livsstilar.