Pippi – på pop
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-13
Markus Larsson är peppad inför musikfesten i Göteborg
GÖTEBORG. I dag börjar popfestivalen Way Out West på allvar.
Sveriges största och mest älskvärda kreddpajasmarknad.
Innan jag mötte djävulen en sen natt vid Toullavaarakorsningen utanför Kiruna – han var misstänkt lik sångaren i Muse – och sålde min själ till rocken ägnade jag mig åt pippifåglar.
Jag steg upp sataniskt tidigt, kutade ut i skogen med en grön kikare och spanade in fjäderfän.
Målet var alltid att få syn på sällsynta näbbar i morgondimman som jag läst om i fanzines som ”Vår fågelvärld”. Helst lappugglan och pilgrimsfalken och andra knallhårda rariteter. Men jag fick mest nöja mig med att pricka av diverse braksvenniga mesar och sparvar som lika gärna kunde ha häckat på ”Allsång på Skansen”.
Skillnaden mellan en inbiten ornitolog och ett initierat popfan är mindre än du tror.
Båda har gärna pretentiösa glasögon, tveksam kroppshållning och lagomt klädsam besserwisser-attityd. Och ingen av dem nöjer sig med att njuta av hussvalor. De föredrar en balearisk lira, minst. Om inte annat för dess tuffa namn.
I dag förvandlas Slottsskogen i Göteborg till popmusikens version av Västergarn på Gotland, det välkända utflyktsmålet för kisande fågelskådare. En flygplats där originella flyttfåglar mellanlandar och sträcker på klorna och röker en cigg innan de lyfter mot sin slutdestination i Sibirien eller Sydafrika.
Way Out West har som vanligt årets intressantaste program med artister som andra festivaler antingen inte kommer åt, eller vägrar boka av kommersiella skäl.
Programmet innehåller visserligen en och annan kungsörn ( Iggy Pop), den stiliga mods-pingvinen Paul Weller, gråsparven Anna Ternheim, några ostämda bofinkar ( Pavement) och gamla ruggugglor ( Wu-Tang Clan). Framför allt tänker Sveriges största och bästa domherre, Håkan Hellström, spela sitt debutalbum från början till slut.
Men tyngdpunkten är namn som får sanna popentusiaster att klia sig på hakan med ett uppskattande ”mm-mh!”.
The XX, Beach House, MIA,
La Roux, The National, Mumford & Sons, LCD Soundsystem, The Drums, Broken Bells och en panda från Brooklyn som, hör och häpna, lärt sig Beach Boys popharmonier utantill ( Panda Bear). Nallen har talang.
Annars finns det tre saker som alltid ger Way Out West en speciell atmosfär.
1 Regnet. Det pissar alltid kallt över Slottsskogen.
2 Lokaltidningarnas självgoda och gulliga 031-patriotism. Enligt deras recensenter arrangeras det inga dåliga konserter på ”Sveriges framsida”. Sånt sker bara i Stockholm. Det kommer att hagla fyrtorn över helgens konserter, var så säker.
3 Kreddpajascirkusen. Det är trots allt här som Sveriges mest förnäma påfåglar samlas för att bekräfta varandras goda smak. Folk besöker inte nödvändigtvis Way Out West för att ha kul. Festivalen är snarare ett kvitto på koll, att man vet lite mer och bättre än andra.
Jag kommer givetvis att vara där.
Eller rättare sagt:
Jag är redan på plats.
Aftonbladets