Pumpar ut supertajt Kent-rock
Publicerad 2012-05-25
Bandets turnépremiär är som bäst när de spelar sina nya låtar
Det stora är inte att Kent drar ut på exklusiv klubbturné.
Det stora är att Sveriges största rockband ofta är som allra bäst när de spelar nytt.
Inte många lyckas med det efter en lika lång karriär som den Kent har haft. Dramaturgin i rocken är ju sådan, det en grupp gjorde i början är i regel det som gör dem odödliga.
Men Eskilstunabandet har klarat av att ta sin musik vidare i små och logiska steg, både vårdat och utvecklat den, och när de nu ställer sig på ett fullpackat och väldigt sommarhett Vega är det påfallande ofta sångerna från senare år som verkligen berör.
Jocke Berg har en gång sagt att det enda han egentligen skriver om är avstånd, människors famlande försök att kommunicera och komma nära varandra. Han gör det de facto bättre, modigare och ärligare ju äldre han blir, struntar allt oftare i omskrivningar, till synes bara mer och mer mån om att verkligen nå ut, förstå och bli förstådd.
Sätter tonen direkt
Mästerliga ”999”, starkaste låten från nya albumet, sätter tonen direkt i kväll, och jag är inte direkt förvånad över att raden som publiken omfamnar mest är den om att hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.
Det är något av det bästa som skrivits om den här tiden, där det tycks svårare än någonsin att vila i stunden och tillåta sig att må bra med det man har.
Ställda jämte nya låtar som ”999”, den politiska ”Isis & Bast” – Jocke ropar ”det här är viktigt” innan han sjunger om att svika sin klass i en vallokal – eller kärva ”Röd”-nummer som ”Sjukhus” och ”Det finns inga ord” väger med ens gamla setlistinventarier som ”Kevlarsjäl” och ”Kärleken väntar” oväntat lätt.
Det här är Kents första klubbspelningar på väldigt länge, och de låter klokt nog det raka och enkla styra. Inga sprakande effekter, bara ett gäng sedvanligt svartklädda fyrtioåringar i generösa mängder motljus som pumpar ut supertajt Kent-rock och fortfarande har svårt att se hur de kan vara värda allt dånande jubel.
Mod & värdighet
Men det är de. Kanske mer än någonsin nu, efter att ha tagit sig fram med både mod och värdighet på de allra största svenska scenerna i över 17 år.
Plus på alla låtarna
999
Lika kaxig som mäktig sjuminutersöppning i motljus.
VinterNoll2
Gammal favorit rullar fram med kraft. Jocke hoppar ner till publiken.
Kevlarsjäl
Första allsångsnumret, men den börjar kännas lite sliten.
Celsius
Publiken jublar när Jocke säger att de ska spela en gammal låt. Men den här ”Isola”-balladen sitter inte klockrent i setet.
Beredd på allt
Ny tung och mäktig låt med en av Jocke Bergs bästa texter på senare år.
Den döda vinkeln
Jocke hänger på sig akustisk gitarr och lyckas dra upp stämningen med en annars väldigt vintermörk låt.
Petroleum
Synthdisco-Kent rullar ut en mjuk matta och droppar namn på olika stenar.
Sjukhus
Effektfullt avskalad. En brummande monsterbas och skört gritarrplock accentuerar klinikstämningen i texten.
Jag ser dig
Pianoekande arena-Kent tuggar fram vad som känns som en ny publikfavorit.
Låt dom komma
”Jag är grym som en grekisk gud, bara grymt mycket fulare”. Very Kent.
Isis och Bast
Jocke berättar att låten kom att sätta tonen för hela nya skivan och att den är ett ”hyfsat patetiskt försök göra hiphopbeats”.
Kärleken väntar
Stort jubel förstås men den känns lite, eh, väntad.
Ingenting
Isolationsdiscorock från svensk landsort blir inte bättre.
Musik non stop
Allsång! Coolt tung och mörk version.
747
Händer vaggar på hela Vega och lyfter den här finalklassikern ännu en gång.
Extranummer:
Utan dina andetag
Jocke gör en ”stilla gubb-bugning” och sjunger sedan en av de finaste svenska sångerna om kärlek. Som begåvat glider över i...
Det finns inga ord
... den här. Två starka texter får ännu mer botten tillsammans.
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Kent lämnar oss åter med hymnen om att vi alla en gång ska dö. Men den sprakar fortfarande.