Coldplay är en ren urkraft
Uppdaterad 2013-01-08 | Publicerad 2012-08-31
Kvartetten gör varje låt till ett extranummer
Trodde aldrig jag skulle använda de här två orden i samma mening.
Men Coldplay är ren urkraft.
Det går inte att värja sig för den här arenasmällen.
Inledningen är inget annat än fenomenal.
Som ett skenande cirkussällskap vrider Coldplay upp alla reglage de kan hitta bakom den enorma Stadionscenen. Allt händer. Fyrverkerierna dansar salsa över taket, hela publikhavet glittrar i neon från de Coldplay-styrda armband fansen fått i entrén och medlemmarna skymtar fram bland all konfetti som fyllt arenan redan i andra låten.
Det är en smäll. Till och med mätt med stadiummåttstocken.
”Överstyrd g-kraft”
I Köpenhamn i tisdags var bandet i stunder uppe och nosade på femplusbarriären. Och när 33 000 svenskar redan i första kvarten har byggt upp samma stämning som drygt 50 000 danskar gjorde då, tror jag verkligen att bandet ska gå i mål.
Coldplay har slipat alla sina arenafasoner och det handlar inte bara om fyrverkerier, konfetti, ballonger och andra beprövade storhetsvansinnen. Londonkvartetten gör varje låt till ett extranummer. De enorma cirkelskärmarna som fyller nästan hela baksidan av scenen får bandets närvaro att brännas på läktarna och vissa låtar låter som en överstyrd g-kraft håller på att pressa dem genom marken.
Då och då är Coldplays show en monumental uppvisning i allt bandet har handlat om live de senaste fem åren. Explosionerna och den millimeteransade koreografin som bara band med flera års erfarenhet av jättescener, en stabil formtopp och lite för mycket pengar kan åstadkomma.
”Låtvalet står i vägen”
Ändå håller inte britterna ända fram. När bandet vill varva ner i mitten av showen längst ute på scenrampen tappar de inte bara energin. Låtarna bränner aldrig till och Coldplay får ägna lika lång tid att ta sig tillbaka till crescendokalabaliken som det tog att spela dem.
Dynamiken behövs, förstås. Men låtvalet står i vägen för den riktigt stora stämningen.
För när den är tillbaka, som i finalen med ”Every teardrop is a waterfall”, är Coldplay en oemotståndlig visuell arenakraft få, bara U2, rår på i dag.
Så många plus får varje låt
”Hurts like heaven”
Kolsvart på Stadion, bara mobilerna glöder. Sen brakar det loss. Coldplay tänder upp de tusentals armband som publiken fått i entrén – och förvandlar arenan till ett neonglittrande inferno. Allt medan fyrverkerierna skjuter över Stadion. Det här är verkligen en av de allra mäktigaste öppningarna jag har sett ett band på den här nivån göra.
”In my place”
Andra låten. Andra gången med gåshud, redan. Coldplay virvlar omkring bland en årsförbrukning konfetti. Chris Martin verkar riktigt taggad i kväll. Precis som publiken.
”Major minus”
Martin fjäskar lite för publiken och att vi valt Coldplay i stället för Gaga. Blodfärgad scen som till och med hade gjort Kent stolta. Makalöst tryck, volym och glädje på Stadion.
”Lovers in Japan”
Ballongfest a la Coldplay. Badbollar, konfetti och ett bastrumma grov som myskoxe bubblar runt på Stadion.
”The scientist”
Chris Martin testar pianot och tar ner tempot. Stämningen däremot, fortsatt skyhög. Mäktigt tung version.
”Yellow”
Martin sitter försjunken över pianot i en versen. Det låter vackert och orgelsvävande om genombrottslåten. Sen: pang! Coldplay visar vad dynamik är.
”Violet hill”
Älskar den här dunderklumpen. Coldplay släpar ner den här låten längst ner i Kirunas gruvgömmor. Där kan inte ens Markus Larsson hitta den. Så kolossalt tung.
”God put a smile upon your face”
Ljummen låt detta. Men urkraften i kväll gör den ändå riktigt bra.
”Princess of China”
Coldplay letar sig längst ut på scenrampen och Rihanna dominerar på jätteskärmarna bak. Stundtals ser Chris Martin nästan ut att sjunga duett med henne live, så briljant är lösningen. Ännu en blyversion. Och det bästa Rihanna har gjort på en svensk scen den här sommaren.
”Up in flames”
Coldplay fortsätter längst ut på scentungan och med sitt trumdigitala mys. Den här låten flyger inte i kväll. Heller.
”Warning sign”
Coldplay gör så klart rätt i att ta ner konserten lite innan de går vidare. Det finns bara bättre låtar att göra det med.
Bättre, men fortfarande kvällens ljummaste stund tillsammans med ”Up in flames”.
”Don’t let It break your heart”
Chris Martin studsar upp ur dvalan och får både publiken och resten av bandet med sig. Ett välbehövligt uppryck.
”Viva la vida”
Som en fyra minuter lång och pulserande popkraft. Lika mycket handklapp och allsång som Coldplay på Stadion. Chris Martin landar liggandes på golvet.
”Charlie Brown”
En av kvällens mest visuella nummer. Blinkande armband, pulserande scen och en neonfarbror som går igenom nåt slags digital evolution på skärmarna. Effektfullt.
”Paradise”
Allsång och neonglimrande i en överlycklig bridgeblandning.
”Paradise”
Chris Martin berättar att de ska köra låten igen, för en tv-inspelning till tv-galan ”Stand up to cancer”. Man kan säga att svenskarna är sjukt nöjda med att bli utvalda som publik. Samma stämning som förra gången – bara dubbelt så jublande.
Extranummer:
”Us against the world”
Coldplay byter scen igen. Chris börjar på en minimal scen längst bak på Stadion medan resten av bandet kliver upp efter hand. Regnet börjar kyla ner Stockholm och låten klarar inte riktigt att hålla upp ”Paradise”-stämningen.
”Speed of sound”
Chris Martin skojar till det med att börja sjunga på en Gaga-låt i stället innan han snabbt justerar. Får jubel, givetvis. Grym låt. Inte fullt så stark i kväll.
”Clocks”
Coldplay springer tillbaka till huvudscenen och pumpar upp energin igen. Röda ljuskanoner skjuter längs Stadions kanter. Publiken är oväntat avvaktande.
”Fix you”
Alltså, den där Jonny Buckland-slingan … Enorm. Vet inte om det är gåshud eller några John Bauer-troll som rultar omkring på mina armar.
Chris Martin kör ett crossfitpass på scenrampen. Hoppar och far.
”Every teardrop is a waterfall”
Ett inferno av arenaporr på Stadion. Som ett tivoli som skenar på fel elspänning. Chris Martin ligger mer än han står på scenen.