Biffigt - men Bråvalla måste hitta sin själ
Uppdaterad 2014-07-01 | Publicerad 2014-06-29
Markus Larsson om Bråvallafestivalen
NORRKÖPING. Och mitt i allt dog Bobby Womack också.
Vet inte vad det har med Bråvalla att göra.
Antagligen allt och ingenting.
Om vi levde i en mer anständig värld skulle alla musikfestivaler ha hållit en tyst minut till soullegendens minne.
Utan honom hade det vi står och lyssnar på i dag låtit annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre, men annorlunda.
Han blev 70 år, Bobby. Jag läser Andres Lokkos förstummande fina krönika om Womack på Svenska Dagbladets sajt och lyssnar på ”Harry hippie” tre gånger till.
Det är sent på hösten för alla som byggde grunden för den pop, den soul och den rock vi lyssnar på i dag. Pionjärerna som verkligen var med och kan berätta hur allting började dör nu, i allt snabbare takt.
Vi kommer läsa och skriva och bli ledsna över många runor framöver.
Men vi behöver glädjande nog inte skriva några runor över ungdomarna som träffades av blixten i Bråvalla. Det är det viktigaste. De drabbade och deras anhöriga och vänner förtjänar en tanke.
Vädret och dess förmåga att ställa till med otäcka olyckor går inte att göra något åt. Och det har regnat och småpinkat mest hela tiden. I intervaller. Sådana omständigheter kan förstås kyla ner den bästa av festivaler.
Men först och främst – konserterna har överlag varit oväntat bra, högt över festivalsäsongens jäktade medelnivå.
De flesta jag hunnit se har tuggat taggtråd, snortat krut, spottat sig i näven och gått ut och gjort jobbet. Och mer än så – de har ägt sina scener.
Och de skulle naturligtvis inte vara någonting utan den stora och fantastiska och förbehållslöst kärleksfulla publiken.
Tänker allra mest på alla som hjälpte till att lyfta Veronica Maggio och ”Sergels torg” till höjder som orsakade svindel trots att man stod kvar på marken. Tack. Känns fortfarande som jag vill krama alla som var där och lät det hända.
(Av någon anledning vill jag klämma in att Adrian Smith är den coolaste medlemmen i Iron Maiden i en parentes också. Bara för att det behöver sägas ibland.)
Bråvallafestivalen är ett nytt och kapitalstarkt och biffigt experiment för svensk del. Med pariserhjul.
Det är kittlande att kunna se så många av världens största artister på kort tid, inget snack om den saken.
Men som många andra tvååringar finns det en del saker som behöver, ja, uppfostras.
Kan ju vara bra om betalningssystemet där varken kreditkort eller cash behöver användas fungerar från början. Detsamma gäller för toaletterna.
Och det kan också vara en god idé om försäljningsställena får kassapparaterna i tid också. Det blir lättare att sälja saker till hungriga kids då.
Bråvalla är överlag mer ekonomi än kärlek till musik. Det är svårt att hitta någon personlighet och värme i schabraket ännu. Det är några jättescener som har strösslats ut på ett fält.
Frågan är inte om festivalen är populär eller behövs.
Men har den en själ?