Winnerbäck dundrar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-27
BORLÄNGE. Lars Winnerbäck samlar ihop ett helt nytt band som vet hur man rockar med stil.
Det ser ut som att han har roligare än på länge, och ofta låter det så också.
Till den andra av sina tre konserter på Peace & Love har Lars Winnerbäck satt samman vad man nästan kan kalla ett dream team inom stilfull modern svensk rock’n’roll.
Från Hellacopters: trummisen Robban Eriksson och pianisten Anders ”Boba Fett” Lindström.
Från The Soundtrack of Our Lives: gitarristerna Ian Person och Mattias ”Svålen” Bärjed.
På bas: den minst lika rutinerade och smakfulle Jerker Odelholm.
Larm och skrän
Idén är att här ska Winnerbäcks rockvisor pumpas upp rejält, kraften och larmet ska fram, och inledande ”Det är visst nån som är tillbaka” låter som svaret på alla böner från oss som ibland finner linköpingstrubadurens sånger väl beskedliga.
Det är ett jävla ställ. Trumdunder, skränig Chuck Berry-twang och skenande boogiefingrar över klaviaturet.
Fantastiskt.
Blir generad
Den Winnerbäck som senast i torsdags stod på Shangri-La en bit bort och såg mer än lovligt generad ut över publikens jublande kärlek verkar dessutom tycka att detta är barnsligt kul.
Han får släppa fram sin inre Guns N’ Roses-fan igen, och han älskar det. Jag minns inte när jag såg honom så här bekväm på en scen senast.
I ”Min älskling har ett hjärta av snö” fräser ”Svålen” ur sig ett solo som lyfter låten flera meter, varvid Winnerbäck tar den hela vägen hem på munspel.
Även ”Solen i ögonen” låter bättre än någonsin i den här stenkrossversionen.
Kan bli bättre
Det känns även befriande att larmet flyttar lite fokus från texterna – man kan säga att ju ordrikare texter desto sämre funkar den här combon – men det händer också att vissa arrangemang blir väl likartade och lite tungfotade.
Hur som helst: Det här bandet får Winnerbäck gärna spela mer med. Här finns mycket gott att utveckla.