Sprakande, Stone Roses
Publicerad 2012-06-15
Men det är en oväntat slarvig
comeback för 90-talsjättarna
HULTSFRED. Låtarna finns där, förstås. De låter lika bra och genuint moderna som någonsin.
Men det som kunde ha blivit en grandios återkomst känns oväntat småslarvigt.
Man kan tycka vad man vill om att gamla indieband återförenas och åker runt och spelar 90-talsdängor för nostalgiska 70-talister.
Det beror givetvis mycket på vad de gör av det. I fjol lyckades Primal Scream bygga ett ståtligt, värdigt monument över sitt ”Screamadelica”-album på just den här scenen.
I år kommer The Stone Roses, på en av senare års mest omtalade återföreningsturnéer.
Den har hyllats hemma i England, där det här bandet och dess medlemmar i vissa läger är som ett slags religion på ett för oss i resten av världen smått obegripligt sätt.
Hittar nya lyssnare
Men även jag hade lyckats jabba upp en viss feber inför spelningen i Hultsfred. Just för att allt som The Stone Roses gjorde runt sitt första, självbetitlade album för 23 år sedan var så fulländat och stilbildande i sitt giftermål mellan modern danskultur och psykedelisk pop, och för att musiken de gjorde då har lyckats hitta nya lyssnare ända sedan dess.
Det märks tydligt i kväll. Efter att man har gått runt och undrat var alla tusen som sägs vara här håller hus är det plötsligt riktigt trångt framför största scenen, och det märks att många artonåringar är lika förväntansfulla som fyrtioplussarna.
Ringlande gitarr
The Stone Roses gör mycket rätt. Givetvis betyder inte en låt som ”I wanna be adored” samma sak för sångaren Ian Brown nu, efter alla år av bekräftelse, som den gjorde när han var ung och sökande och brann. Men platsen som Manis suggestiva basgång, John Squires ringlande gitarr och alla de kollektiva känslorna kring låten tar oss till blir ändå speciell.
En del nostalgi
Samma sak med den odödliga ”Waterfall” och allsången som bryter ut i ”I am the resurrection”. Det må handla en del om nostalgi, men långt ifrån bara. Många som sjunger med var inte ens födda när den här musiken först gavs ut.
Det händer dock att den lojhet som präglat inte minst det mesta av Ian Browns solokarriär smyger sig in även här.
Bandet omfamnar visserligen varandra i slutet av giget, men Brown lär enligt rapporter så sent som härom dagen ha kallat trummisen Reni för ”cunt” på scen, och allt klickar knappast i kväll heller. Somliga nummer är de facto emellanåt rent otajta och Brown hittar inte alltid tonerna.
Och även om det långlånga, psykedeliska jammet i ”Fools gold” i min bok hör till det som sprakar mest blir det uppenbarligen för mycket i den mer festivalrusigt otåliga delen av publiken. Leden framför scenen är betydligt glesare i slutet än i början.
Så även om The Stone Roses utan tvekan kommer undan med äran i behåll huttrar man iväg genom nattkylan med en liten kvardröjande känsla av ”blev det inte mer?”.