De exploderar – på scen
Publicerad 2012-08-29
Coldplay lyfter en vanlig tisdag till festlördag med badbollar & konfetti
KÖPENHAMN En del band behöver tre låtar för att ens närma sig normalform.
På lika lång tid hinner Coldplay pumpa ut energi som ett frodigt vattenfall och bränna alla arenabombasmer som finns.
Det pyr och sprakar över scenen. Jag gnuggar ögonen.
Jo då. Coldplay börjar sin konsert som andra band på sin höjd slutar dem. Med fyrverkeri högt över scenen.
Jag hinner vänja mig innan bandet dammar av nästa trick, konfettin. Det virvlar plötsligt en ocean av den. Sen dansar jättebadbollarna ut över folkhavet.
Neonblinkande himmel
Samtidigt har den drygt 50 000 stora publiken förvandlats till en neonblinkande stjärnhimmel. I entrén har fansen fått var sitt ljusarmband som styrs av produktionen. Nu fladdrar pastelljuset på allas viftande armar över arenan. Som om den klassiska balladtändaren har integrerats i kroppen och styrs effektfullt per automatik.
Resultatet blir givetvis storslaget. En visuell chocköppning. Minst ett par ljusår från den mediokra spelningen i Göteborg senast, som var så transparent att jag tvingades googla för att säkert minnas när den var.
Coldplay har under flera år byggt ut sin stillsamma och tacosfolkliga pop till att explodera live. Nu är den koreografiska utsmyckningen mer eller mindre fulländad och får bandet att blända publiken. Medlemmarna använder hela scenen, men ofta bara en del i taget. Ändå känns bandet alltid väldigt nära publiken med hjälp av fem stora runda bildskärmar där medlemmarna hela tiden fladdrar förbi. Det är så välregisserat och snyggt ljussatt att jag måste titta en extra gång så att inte molnen som passerar filmiskt framför månen på himlen är en projektion. Allt känns möjligt.
Springsteensk allsång
Men Coldplay gör inte allt på egen hand. ”We have the greatest fans in the world. It’s unbelievable”, säger Chris Martin när allsången i ”The scientist” till slut klingar ut i Parken.
Det är svårt att säga emot. Med en ofta springsteensk allsång och feststinn lördagsstämning fast det bara råkar vara tisdag räddar publiken till och med de svagaste stunderna i konserten. De är visserligen få, men finns.
Fotnot: Coldplay spelar på Stadion i Stockholm i morgon.
Plus på alla låtarna
”Hurts like heaven”
När andra sprakar pyro i finalen skjuter Coldplay raketer i första ackordet. Mäktigt färgstark start där allt som kan lysa ser ut att lysa i arenan, inklusive de förprogramerade ljusarmband som publiken fått. Onekligen ganska imponerande öppning.
”In my place”
Såna här låtar kan vissa band kosta på sig som andralåt. Och hoppsan, där kom konfettin också. Jag ryser eller fryser. Vet inte riktigt. Chris Martin kravlar runt bland konfettin.
”Major minus”
Chris Martin lovar att de ska göra sin livs bästa spelning. Det märks inte just nu. Ändå, energisk version på en vackert rödsprängd scen.
”Lovers in Japan”
Coldplay gör ett jättelyft med låten. Vad som händer på scenen ser jag inte riktigt, för mycket ballonger och konfetti i vägen.
”The scientist”
Chris Martin sätter sig vid pianot och tar ner konserten med en av bandets absolut bästa låtar. Danskarna firar med gåshudsallsång.
”Yellow”
Martin sitter kvar vid pianot. Börjar som en långsamt svävande version. Sen smäller det.
”Violet hill”
Oj. Jag trillade visst av stolen. Coldplay skapar tryckvågor med den här mammutversionen. Har utan tvekan aldrig hört bandet så här tunga. Lysande.
”God put a smile upon your face”
Ja, Coldplay blåser liv i den här halvirriterande låten också i kväll. Maffig. Men fortfarande lite irriterande.
”Princess of China”
Bandet byter plats och alla medlemmarna står längst ute på scenrampen. Mäktig bildskärmslösning där Rihanna känns nästan lika närvarande i Parken som Coldplay själva. Tung.
”Up in flames”
Nja, ljummet ute på scentarmen.
”Warning sign”
Coldplay fortsätter längst ut på scenrampen, mer eller mindre mitt i arenan. Som ju bandet gillar att göra. Men även det här ”A rush of blod to the head”-bidraget känns tamt efter den omtumlande inledningen.
”Don’t let it break your heart”
Mer energi, fart och tyngd. Väcker spelningen igen.
”Viva la vida”
Stompfest. Det studsas och slås med klubbas trumma. Och så det där mäktigt tacksamma allsångspartiet. Chris Martin ligger på scengolvet och suger i sig av Springsteen-stämningen.
”Charlie Brown”
Visuell supderdupershow. Coldplay tänder upp fansens armband igen, samtidigt som det sprakar och glöder bakom scenen och längs arenans jättelika ballongdroppar.
”Paradise”
Sjuk allsång. Helt enorm.
Extranummer
”Us against the world”
Chris Martin börjar ensam och får sällskap av resten av bandet, en efter en. Men nja, inte så het.
”Speed of sound”
Fortsatt rätt avskalat på scenen, som numera är i andra änden av arenan. Mitt i publiken. Bra men inte knäckande.
”Clocks”
Coldplay är tillbaka på den riktiga scen, numera blodröd igen. Chris Martin överraskar med att sjunga lite svajigt, hör inte till vanligheterna. Men grym låt givetvis.
”Fix you”
Oslagbar stämning. Chris Martin hoppar nästan av scenen när Jonny Buckland drar igång gitarrslingan. En av kvällens största stunder.
”Every teardrop is a waterfall”
Laser, neonarmband, lysande ballonger, snurrande psykedeliska hjul, fyrverkerier. Coldplay vrider upp till elva. Bombastiskt avslut.
Coldplay
Konsert i Parken, Köpenhamn. Längd: En timme och 40 minuter. Publik: Drygt 50 000. Glad, smådragen och överentusiastisk. Bäst: ”Violet hill” och ”Viva la vida”. Sämst: Det borde smälla mer om finalen, före fantastiska ”Fix you” och ”Every teardrop is a waterfall”.