Ho, vilka kravaller från Kvelertak
Uppdaterad 2013-04-16 | Publicerad 2013-04-12
Norska punk-deathmetal-bandet levererar på Debaser Medis
När sångaren inleder med vad som liknar en berguv på huvudet kan man ju börja ana ugglor i mossen.
Men fjädrar vad kul det ändå kan bli.
Det centrala i tilltalet är energin.
Den där livliga dopaminskjutsen som får frontmannen Erlend Hjelvik att när det tycks passa, vilket är ganska ofta, hoppa ut i publiken och låta sig bäras fram likt i triumf på dess händer. Spelglädjen som kommer av att sextetten har gjort fler än 250 gig mellan releasen av den självbetitlade debutskivan 2010 och nyss släppta uppföljaren ”Meir”, och den spontanitet som får gitarristen Maciek Ofstads plötsliga akrobatkonster med sitt instrument att kännas som ögonblicksinfall.
Gillas av prinsen
Däri ligger också sextettens största tillgång. En ständigt närvarande kravallstämning som gör att dess Stavangermangel inte bara tidigare har fått Dave Grohl att handplocka dem som förband till Foo Fighters vid bandets konsert i Oslo utan även lyckats få tummen upp av kronprins Haakon Magnus i hemlandet.
För nog finns det därtill sprickor i den annars så synbart hållbara fasaden.
En smula odynamiskt
Med tanke på att nyss nämnda jungfrufärd är en ganska endimensionell skapelse – sin genrebrytande förening av estradörpunk och black metal till trots – blir leveransen också i exempelvis ”Fossegrim” och ”Nekroskop” en smula odynamisk, vilket öppnar för de årsfärska bidragen att förena viljan med kunnandet.
Det når sin kulmen i ”Bruane brenn”, ”Kvelertak” och inte minst i ”Månelyst” – ett stycke som bevisar exakt hur bra det kan bli då norrmännen vågar spänna ut vingarna.