Så bra att de själva får gåshud
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-18
till In Flames
GÖTEBORG. Det är lite som om du fick sitta med i replokalen.
Uppsluppet, inte helt organiserat – men exklusivt så att det förslår.
Frontmannen Anders Fridén beskriver det hela väldigt bra i den lyckliga anmärkningen strax före ”Alias”:
– Ni ser det inte, men jag har gåshud. Det här var jävligt trevligt.
En fullt förklarlig kommentar. På många sätt.
För det är verkligen en speciell kväll på Sticky Fingers. En sån där genrepsafton då man kan förlåta att låtarna inte riktigt sitter där de ska. Då mellansnacket är svamligt och impulsivt, men samtidigt så passande att det bjuder in en övertänd publik rakt i bandfamnen.
Oväntade låtval
Efter att ha produktionsrepat hela veckan i Lisebergshallen är hemmasönerna också väldigt nöjda med att få möta en svensk publik för första gången sedan i december förra året. Det bjuds därför ett set som är ungefär lika exklusivt som den intima klubbinramningen kräver.
Den gamla ”Whoracle”-covern på Depeche Modes ”Everything counts” får liveluftning för första gången på elva år, ”Dial 595 – escape” och ”Bottled” är oväntade val från ”Soundtrack to your escape”, medan en utomordentlig ”Crawl through knives” gör efterlängtad comeback i repertoaren.
Hoppar och vevar
Men, stämningen, barn. Den går att skära med kniv. Även en mycket slö sådan.
Ofta behöver sångaren inte ens ta en ton, det fixar alla andra åt honom. Det hoppas. Det vevas med armar. Det är en publik som är i perfekt symbios med bandet.
– På lördag river vi Bananpiren, säger Fridén före ”Only for the weak”.
Och det verkar ju väldigt troligt, om vi säger så.
➕➕➕➕
In Flames
Sticky Fingers, Göteborg.
Bäst: ”Crawl through knives”. Sämst: Ljudet är i början provocerande lågt och tamt.
RÖSTA PÅ ROCKBJÖRNEN