Linnros tar över Arvika
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-18
Oskar Linnros levererar festivalens största stund
ARVIKA. Att finalen blir en rysning, det har ingen svår förklaring.
Han säger det själv inför konsertens sista dans:
– Det är så jävla skönt att spela sånger som är sanna.
Slutet av den här timmen kan vara festivalens största stund.
I början av den sjungs ”Debut” med för lågt mixad röst. ”Annie Hall” känns som en bara halvt briserad vemodsbomb. ”25” presenteras med att ”det här året började helt fucking för jävligt”, medan han i ”Genom eld”-introt vänder ryggen mot publiken och upprepar:
– Fan vad bra det här känns. Det känns så jävla bra.
Han klär av sig
Han tar över Apollotältet stegvis. Rösten och rörelserna vänjer in sig. Han går från osäker till avslappnad, som om han måste pröva marken innan han helt kan ge sig ut. Han klär av sig mer och mer, bokstavligt och bildligt, stödd av en städad, lugn kvintett. Med en kvart kvar står han inte bara i sitt sista slimmade linne, ovillkorligt snygg och stjärnklar. Han står också inför ett avsked med direktangrepp på tårkanalen.
Eget perspektiv
Han sätter sig vid pianot och börjar varsamt forma ”17 år”. Hans förra kärlek Veronica Maggios vackra hit, som han har skrivit, sjungs ur eget perspektiv. Han byter Uppsala mot Sundbyberg, Fyrisån mot Hallonbergen, hemmafester mot knivar, med sitt upprepade löfte om att aldrig bli som dem i stan. Sedan skiftar slingan form. Han reser sig, går fram, och plötsligt exploderar den dansanta uppbrottsmaran ”Från och med du”, om brutal och äkta svartsjuka, i en påminnelse om vad som har gjort ”Vilja bli” till en succédebut.
Det är så jävla skönt att höra sånger som är sanna.
RÖSTA PÅ ROCKBJÖRNEN