Rockbjörnen tar oss till framtiden
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-29
Markus Larsson om sina många och kära Rockbjörnen-minnen
Telefonen ringde.
Det var Per Bjurman.
Min mun smakade skunk och klockan var lika yrvaken som julottan.
Och med tanke på att det hade varit Rockbjörnen-fest kvällen innan anade jag oråd.
Rockbjörnens galor har alltid varit storslagna fester.
År 2001 var inget undantag.
Min dåvarande musikredaktör Per Bjurman, som på den tiden var känd för att slå sönder saker när han blev... upprymd, hade i villervallan kvällen innan ställt sig på ett bord som inte var anpassad för jämfotahopp.
Borlänges finest brakade i golvet och stukade foten.
Och jag, den unge gröngölingen från Kiruna, fick hastigt och lustigt ta över uppdraget att dra till Hamburg och recensera Eminems Europa-premiär. Det året var Eminem trots allt hetare än isländska vulkanen Eyafjällajökull.
Och planet från Arlanda gick, typ, nu. Och mitt nya pass låg fortfarande på, typ, posten.
Att jag i mitt något vimmelkantiga och sönderfestade tillstånd över huvud taget hann till konserten i tid betraktar jag fortfarande som ett heligt mirakel.
Det är ett av många och kära Rockbjörnen-minnen. Det finns fler. Eller... i en viss ålder är de bästa kvällarna, av förklarliga skäl, höljda i dunkel.
Att stämningen på Rockbjörnens årliga galor alltid varit varm och trevlig och positivt förfriskad beror på prisets geniala enkelhet.
Det är Aftonbladets läsare som bestämmer vem som vinner, och ingen annan. Alla vet om det och diskussionen om rätt och fel och bu och bä ersätts av en mer avslappnad atmosfär.
Med åren har alla andra popgalor presenterat en blandning av publikröster och jurygrupper som effektivt har förstört prisernas kanske viktigaste komponent – en tydlig avsändare. Därmed har samma popgalor också underminerat sin egen betydelse (säg hej till publiken, Grammis).
Personligen har jag långtifrån alltid hållit med folkets val, men det har inte med saken att göra.
Rockbjörnens historia är ändå en odiskutabel presentation av trender och tendenser och vilka som varit störst och mest tongivande inom svensk och internationell musik sen 1979. Från Ulf Lundell och Magnus Uggla och Eva Dahlgren och Lisa Nilsson och Bruce Springsteen och U2 till Robyn, Pink, Lars Winnerbäck, Britney Spears, Takida och, hm, vissa ”Idol”-artister. Och ett tag verkade det som att Aftonbladet, tack vare ett litet band från Eskilstuna, behövde döpa om musikpriset till Kent-björnen. Gruppens dominans saknar motstycke.
Om surmagade och framför allt manliga kritiker, mig själv inräknad, hade fått bestämma skulle listan i flera fall sett annorlunda ut. Då hade exempelvis Per Gessle, som alltid varit underskattad i mitt skrå, säkert fått betydligt färre björnar.
Men i Rockbjörnens fall kan pop fortfarande vara en förkortning av populär, och inget annat.
När jag fick uppgiften att skriva den här krönikan ville mina chefer att jag skulle berätta om personliga minnen, höjdpunkter och anekdoter från förr. Kanske till och med dra en liten vits, vad vet jag?
Och, visst, när Filip och Fredrik just slagit igenom på allvar och ledde galan lade de upp ribban på en ny och hysteriskt rolig nivå. De ställde pardonlösa frågor till Darin och Victoria Silvstedt som fortfarande inte passar i tryck.
Och eftersom det var live kunde inga larviga skivbolagsnissar kasta sig fram och avbryta svaren. Jag var inte ensam om att ställa mig upp och jubla, kan jag lova.
Men inget har förändrats lika snabbt som musikbranschen det senaste decenniet. Fildelningen har vänt upp och ner på en marknad som länge styrdes från stora och trögtänkta skivbolagskontor. I dag kan en ny karriär startas från en iPhone i Säffle. Och det har aldrig funnits lika många kanaler att lyssna och upptäcka musik på som i dag.
Därför känns det roligare att blicka framåt.
Cd-skivan må snart vara död. Men Rockbjörnen lever vidare. Och priset måste hela tiden byta skepnad för att hänga med sin egen samtid. Att Rockbjörnen nu fokuserar på folkrörelsen livemusik är en del av en ständig och direkt nödvändig utveckling.
Och, ärligt talat, vad fanns det egentligen att tillägga efter fjolårets 30-årsjubileum?
Svenska folket fick, som en del av firandet, rösta fram och dela ut ett lifetime achievement award till en artist eller grupp. ABBA vann.
Och plötsligt stod vår tids Greta Garbo uppe på scen. Och skygga Agnetha Fältskog tog inte bara emot priset tillsammans med Anni-Frid Lyngstad. Hon verkade vara lite på pickalurven också.
Det kändes som en bra och korrekt punkt för Rockbjörnens 30-åriga historia.
Nu börjar framtiden.