Sorgsen stämma – i fel miljö
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-15
Antony & The Johnsons med Göteborgs symfoniorkester, Flamingoscenen på Way Out West.
Helt rätt tänkt: En vacker scen inramad av Slottsskogens augustimörka lövträd, Antony Hegarty och hans sorgsna sånger framför en fond av göteborgssymfoniker.
En söndagseftermiddag med picknickpublik hade det kunnat bli enastående, vackert och intimt, men nu är det fredagskväll och ett förväntansfullt hav av festivalfirare framför scen. Och sångerna når inte ut alls så långt som de borde.
I sin ambition att hitta en vacker och värdig ton i arrangemangen håller nämligen orkestern gärna igen lite för mycket.
Den här musiken, med de här musikerna i det här sammanhanget, skulle i stället förmodligen ha tjänat på att skalas upp. Sångerna saknar ju inte dramatik.
Magnetiserande
Men mannen med 00-talets sorgsnaste stämma räcker förstås en bra bit. Han är magnetiserande bara i sin uppenbarelse, gripande både när han tolkar Beyoncés ”Crazy in love” och sjunger om sin egen sorgfyllda kärlek.
I ”I fell in love with a dead boy” vecklar arrangemanget ut sig till precis den sorts nervdaller man längtar efter, och kombinationen blir verkligen större än summan av sina delar.
Synd bara att det inte händer oftare.