GES comeback – en given succé i sommar
BORGHOLM. Kan det bli annat än succé?
GES:s popmusik har kanske inte åldrats som ett fint vin.
Men på många sätt ligger den ännu mer rätt i tiden nu, än när det begav sig för 22 respektive 14 år sedan.
Nostalgi = melankolisk längtan hem eller tillbaka (till gångna tider).
Musikaliskt kan det vara så mycket. Från ärrade hårdrockare som drygar ut pensionen genom att hänga på sig gitarrerna och poserna och roa jämngamla fans, till one hit wonders (eller möjligen två kända låtar…) som slår sig ihop på en paketturné för de som älskar 90-talet.
GES spelar förstås också på nostalgi, säger det rentav från scenen, men behöver egentligen inte göra det på samma sätt.
Hade de gjort debut i dag, när Melodifestivalen har styrt artister att göra karriär på en enda låt, hade GES stått ut ännu mer än de gjorde då.
En del som inte har lyssnat så noga, tror kanske att trion åkte snålskjuts på den räkmacka som Tomas Brolin & co tillagade med sin bronsmedalj i fotbolls-VM 1994. Skärskådar man GES lite noggrannare, upptäcker man en popskiva (från 1995) som är snudd på fulländad. Nästan bara hits.
Två av tre större än någonsin
Uppföljaren ”Den andra skivan” (2003) är underskattad, men upplevdes kanske som en besvikelse då den inte är fullt lika stark.
Arketyplåten är ”En jävel på kärlek”. Akustiska gitarrer, vacker stämsång, smittande refräng, småfinurlig kärlekstext. Fast live gör de den nu i en hårdare version, med elgitarrer. Så är det också finalnumret, före extranumren.
Medan Anders Glenmark har legat oväntat lågt i åratal, har Orup och Niklas Strömstedt blivit större än någonsin. Med krogshower och Eriksgateliknande turnéer. Strömstedt är dessutom framgångsrik programledare i tv och får, naturligtvis, ta hand om mellansnacket (på ett ytterst proffsigt sätt).
Förutom de bästa GES-låtarna, bjuds vi på godbitar ur artisternas solokarriärer.
Niklas Strömstedts ”Om” klär förträffligt i akustisk GES-version. För tankarna till något som lätt hade platsat på Crosby, Stills & Nashs debut-LP.
Glenmark tar för sig
Annars är Anders Glenmark den som har mest att vinna på GES-återkomsten. Och som han tar för sig. Har lika stor plats i showen som de andra två, har stark personlighet och får till högljudd allsång i ”Hon har blommor i sitt hår”. Det är väl 50/50 ett bevis för att en bra låt lever snudd på för evigt och att publiken på en GES-konsert till största delen är tillräckligt gamla för att minnas.
En come back som är en lysande popshow. Som hade varit det även utan ”När vi gräver guld i USA”. Hur uttjatad låten än må vara, finns det nog ingen annan låt som i så hög grad kan få svenskar att lämna en konsert med ett stort leende på läpparna. Minnen kommer tillbaka. Eller, hos något yngre, längtan efter att ha fått vara med när det begav sig.