The Darkness gör vad de kan bäst
Publicerad 2013-07-04
Joacim Persson om The Darkness i Karlstad: Skratten förlöser spelningen
Om Monty Python någonsin hade gjort en sketch om ett rockband med storhetsvansinne vore den just så här.
Som en konsert med The Darkness.
För två år sedan såg jag Monster Magnet spela på Karlskogakapitlet av Putte i Parken.
Det var för bedrövligt. Inte för att New Jersey-bandet var dåligt utan för Dave Wyndorf tvingades förnedra sig i en grop framför runt 50 personer. Lokala demoband hade större publik.
Humor och reptilriff
Det hade förmodligen aldrig hänt här i Karlstad.
Solstaden har alltid vårdat relationen till sina distade favoritband. En slags outtalad hederskodex, för rockens skull. Därför är det inte heller orimligt att The Darkness får avsluta första festivalkvällen i vackra Mariebergsskogen. Trots att det egentligen var några år sedan bandet kändes relevant.
Och Darkness gör vad de kan allra bäst. Britternas konserter har alltid handlat lika mycket, eller mer, om show och att överdriva alla klyschor som genren någonsin odlat fram. Lika mycket humor som befriande reptilriff.
Allt är överstyrt
De refrängexplosiva låtarna har fungerat som alibi för alla dumcharmiga utspel. Allt är överstyrt. Gitarrer. Scenkläder. Allsångsövningarna med publiken. Spandexhopp, mellansnack och Justin Hawkins lättälskade John Cleese-kliv över scenen.
Det är också humorn som räddar bandets första och onödigt ofokuserade halvtimme i Karlstad. Skratten som frontmannen som vanligt gräver fram ur publiken förlöser hela spelningen.