Peace & love slarvar bort festivalens höjdpunkt
Publicerad 2012-06-29
Så många 
får My Morning Jacket
BORLÄNGE. Det känns som om festen pågår någon annanstans.
De mindre rocknamnen har det tungt på festivalen.
Speciellt när de, som i My Morning Jackets fall, spelar samtidigt som Veronica Maggio klockan ett på natten.
I USA är den gudabenådade gruppen från Louisville, Kentucky, ett stort och respekterat festivalband. I Borlänge får de uppträda för en tom parkeringsplats.
För några sedan kändes My Morning Jacket som en klockren bokning till Peace And Love. I dag, när festivalen blivit en fest för unga Spotify-kids som vill hoppa tillsammans till Dada Life och Den svenska björnstammen, är jag inte lika säker. Att dessutom gömma undan kvintetten långt ner i programmet är ett makalöst... slöseri.
Gruppen reagerar genom att dra upp volymen. På allt. De gör ett kort, ilsket och bitvis brutalt ”fuck you”-set. Alla reglage står på rött.
Sångaren Jim James verkar vilja slita sin gitarr i stycken i den våldsammaste versionen jag hittills hört av ”Holdin' on to black metal”. ”Run thru” är en tio minuter lång och elektrisk galenskap som känns i hela kroppen. Allt flyger i luften. Sången. Gitarrerna. Trummorna. Basen. Orgeln. Och trashmetalbandet Hatebreed är kattungar i jämförelse med när The Jackets slår på efterbrännkammaren i ”One big holiday”.
Det är så löjligt, löjligt, löjligt bra.
Synd att så få tittar. Publiken har ingen aning om vad de missar. My Morning Jacket borde ha spelat på Way Out West i stället.