Stundtals så trist av Sting att fåglarna trillar ner från himlen...
Publicerad 2013-07-04
... men bandet ger ändå konserten energi
GÖTEBORG. Sting och Göteborgsväder?
Muzak och regn?
Det är väl också en svensk sommar, tyvärr.
Sting inleder med en livskris.
”If I ever lose my faith in you” skulle kunna handla om en man eller kvinna som befinner sig mitt i livet och ifrågasätter allt.
Hen tror inte på politiker eller vetenskap eller religion eller sig själv längre. Allt är åt helvete. Allt är bistrare än Ulf Lundell.
”Vem fan bryr sig”
Problemet är att musiken låter som en obekymrad solsemester. Man ser framför sig hur upphovsmannen skriver texten samtidigt som han doppar tårna i en svindyr och smaragdgrön pool.
Som Sting själv säger till publiken lite senare:
”Jag bor i en stuga på landet. Eller... det är egentligen ett slott, he he.”
Ja, he he. Hela Alliansen skrattar sig harmynta.
I nästan två timmar påminner musiken och framförandet om välbärgade vardagsdialoger efter att förälskelsen har ersatts av materiella intressen.
- Vad ska vi ha för handtag på skåpluckorna, älskling?
- Jag vet inte, vad tycker du?
- Åh, det finns så många i butiken.
- Men vilken färg passar bäst till espressomaskinen, tror du?
Frågan är: vem fan bryr sig?
Till och med ”Every breath you take” känns som hurtig hantelgympa. Hur är det möjligt? Texten liknar en handbok för hämndlystna stalkers, skriven av fiktive seriemördaren Dexter, känd från tv.
Ett annat problem är att Sting och hans band ägnar sig åt solon och jams på keyboards och fiol och gitarr som är så trista att fåglar börjar trilla ner från himlen. De somnar i flykten när de råkar passera Liseberg.
Fortfarande före sin tid
Samtidigt är det violinisten Peter Tickell, skicklige trummisen Vinnie Colaiuta och pianisten David Sancious, som bland annat var med i en tidig upplaga av E Street Band, som ger konserten energi.
Det går inte heller att komma ifrån att ”Message in a bottle”, denna underliga blandning av reggae och new wave, fortfarande känns före sin tid, trots att låten släpptes 1979.
Det går inte att komma ifrån att ”Fields of gold” är en strålande ballad. Eller att några låtar har ett djupt och attraktivt svårmod under den glättiga ytan.
Finns en anledning till att den ultimata mannen i svart, countrylegenden Johnny Cash, spelade in ”I hung my head”.
Låtlistan
If I ever lose my faith in you
Every little thing she does is magic
Englishman in New York
All this time
Demolition man
Fields of gold
I hung my head
Driven to tears
Heavy cloud no rain
Message in a bottle
The hounds of winter
Wrapped around your finger
De do do do, de da da da
Roxanne
Extranummer 1:
Desert rose
King of pain
Every breath you take
Extranummer 2:
Next to you
Extranummer 3:
Fragile