Gnälligt, Megadeth
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-09
Mattias Kling ser ett band som inte lyckas omvandla sin musik till en show
GÄVLE. Här illustreras ett klassiskt problem.
När fenomenal musik ska omvandlas till en lika fantastisk show så fungerar det inte alltid per automatik.
Som så ofta när det gäller Megadeth.
Det går ju inte att sticka under stol med gruppens kvaliteter. Den har en kompetens när det gäller det musikaliska framförandet som är så perfekt att den är närmast matematisk.
Ur ett sådant perspektiv är det svårt att argumentera mot leveransen. Vare sig fokus läggs på Shawn Drovers metronomperfekta baskaggesmatter, Chris Brodericks flinka rusningar utmed gitarrhalsen eller återvändande Dave Ellefsons stabila basgrund så är det kvalitet i utförandet.
Vilket också tveklöst kan sägas om låtuppställningen. Även om gruppen frångår årets huvudbandsprincip att framföra jubilerande superalbumet ”Rust in peace” i sin helhet så bjuds det en imponerande låtkavalkad. Från den chockerande välvalda inledningen med ”Wake up dead” och ”In my darkest hour” till extranummerföreställningens ”Peace sells” är det en lysnde uppvisning av intrikat metal som är framställd för att dyrkas på bara knän.
Ingen underhållare
Men det blir ju ändå som det blir. Som så ofta då Megadeth står på scen.
Frontmannen Dave Mustaine må vara en hur begåvad musiker som helst – någon underhållare är han likväl inte. Även om rörligheten är ovanligt god, med snygg soloposerande både till höger och vänster på scenen, så saknar han den där uppenbara inlevelsen som ger låtarna den visuella inramning de förtjänar. Han hänger mest över mikrofonen med luggen i ögonen, sjunger så gnälligt att det stundtals skär sig i öronen och gör få saker för att bjuda in till deltagande.
En frontalkrock
Därför blir det också en frontalkrock mellan det fantastiska och det föga upphetsande.
Och den där illustrationen blir till en tavla som målas över en sommarhimmel som aldrig tycks vilja komma till nattvila.