En unik artistparad
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-09
Mattias Kling summerar rocksommaren 2010
Strax före klockan elva lördag kväll är det målgång.
När Bruce Dickinson sjöng den sista refrängen om att springa fritt var det också slutet på det sprinterlopp vi kan kalla rocksommaren 2010.
Inte att undra på att öronen har lite lätt träningsvärk.
Att det har varit några intensiva månader är nog få som skulle säga emot.
Och inte så konstigt det – de gångna 66 dagarna har bjudit på en artistparad av det unika slaget. Sedan det officiella startskottet med AC/DC på Stockholms stadion den 3 juni har de hårdrockiga storheterna avlöst varandra på svenska scener.
Jag menar – att på några veckor kunna se såväl nämnda giganter som Kiss, Guns N’ Roses, Aerosmith och Iron Maiden är ett stjärnspäckat unikum som inte liknar något annat.
Egentligen är det bara Metallica som saknas för att metalvärldens riktiga toppnamn alla ska ha passerat Sverige under årets ljusaste månader.
Det har varit ett par månader att vårda i minnet då mörkret och kylan står och knackar på dörren.
Och på något sätt känns det väldigt passade att avrunda den här säsongen just med Iron Maiden.
Få band har nämligen betytt lika mycket för den hårda musikens publika dominans det senaste decenniet. Sedan sångaren Bruce Dickinsons och gitarristen Adrian Smiths återkomst till sättningen har gruppen inte bara befäst sin ställning som en av scenens viktigaste.
I och med 2000-talsalbumen ”Brave new world”, ”Dance of death” och ”A matter of life and death” har den expanderat på ett sånt sätt att den nu är större än någonsin. Helt rättvist, då formen de senaste tio åren har varit lika självklar som att maskoten Eddie stormar scenen i signaturmelodin ”Iron Maiden”.
Det är också därför jag och 47 000 andra regn- och smutsmarinerade människor trotsar vädermakternas ständiga provokationer en lördagskväll i augusti.
Beviset på att det är värt alla umbäranden kommer med en ensemble som vågar utmana sina beundrare. Förutom en tidig ”Wrathchild” plockas det under konsertens inledande timme bara låtar från den här sidan millennieskiftet.
Det betyder att sextetten väljer ”The wicker man” framför ”Run to the hills”. Att den denna afton sätter ”Wildest dreams” högre än ”Aces high” och som trilskas genom att spela progressivt krångliga stycken som ”Ghost of the navigator” och ”The reincarnation of Benjamin Breeg”. Bara för att den vill göra det. Bara för att den kan – och för att den vägrar att bli en ambulerande nostalgimaskin.
En bättre avslutning kunde den här hårdrockssäsongen knappast ha fått.