Så bra var Bossens konsert – låt för låt
Publicerad 2013-05-05
Springsteen får arenan att koka över
My love will not let you down
Bländande laddning när tre gitarrer utmanar varandra på duell och försöker överrösta Max Weinbergs trummor.
Leap of faith
Låten från ”Lucky town” hänger sig kvar i turnéns setlistor. Blek på skiva men får starkare färg när The E Street Choir varvar upp gospelmotorn.
I’m a rocker
En av Springsteens fånigaste partylåtar med James Bond- och Kojak-referenser. Men E Street Band drar snabbt och avlossar raggarnumret med häftig soulintensitet.
Better days
Fin låt, men inte ens det aktuella, horribelt tajta 17-mannabandet kan få en fyrkant att rulla.
We take care of our own
Vräks i väg och blir, hur obligatorisk den är i Springsteens standardset, en av de mest dynamiska protestlåtarna från senaste skivan ”Wrecking ball”.
Wrecking ball
Tillbaka på sin sedvanliga plats när den kopplas ihop med ”We take care of our own”. Jublande och arenapunkig och uppviglande.
Death to my hometown
Trots att texten är svartare än arbetslöshet och allvarligare än Bibeln blir det inte mer än ett uppsluppet tjo och tjim. Men sen …
Hungry heart
En Spector-producerad The Ronettes-singel lägger sig i terapisoffan i tv-serien ”In treatment”.
Badlands
I går fick svenska publiken gåvan ”Born to run”. I kväll: hela albumet ”Darkness on the edge of town” från 1978. Från början till slut. Yes! Yes! Yes! Och då, när ”Badlands” exploderar redan här, blir det som det blir – en lavin där ingen gör sig illa.
Adam raised a Cain
Apropå biblisk tyngd och öronbedövande rundgång.
Something in the night
Trodde aldrig att jag skulle få hör den här live, åtminstone inte i den här gnistrande vackra versionen. Effekten när publikens smartphones lyser upp arenan under den kvalfyllda och ångestladdade och uppgivna balladen är sjuk.
Candy’s room
Trummorna. Gitarren. Det hamrande pianot. Ett upplopp. Man förstår varför punkgenerationen tog Springsteen till sitt hjärta mot slutet av 70-talet.
Racing in the street
Med ett allvar och en röst och erfarenhet som inte fanns när balladen skrevs på 70- talet sjunger Springsteen om en ”sixty nine-chevy with a 396” och den uppgivna kvinnan som har ögon ”of one who hates for just being born”. I kväll vill inte det enorma, instrumentala slutet där Roy Bittan låter pianot höja volymen på dramat steg för steg inte sluta.
The promised land
Förlösande, så överdjävligt f-ö-r-l-ö-s-a-n-d-e.
Factory
Bruce borde snart släppa det där countryalbumet som han har inom sig.
Streets of fire
Sammanbiten vrede, igen. Springsteen blixtrar av inspiration, men han är inte i närheten av …
Prove it all night
… när Nils Lofgren tappar det fullständigt. Lofgren sporras av responsen och det underliggande trycket som bandet laddat upp i åtta låtar och gör ett solo som skenar och störtar och flyger och får spasmer och slår en loop.
Darkness on the edge of town
Hur gick det för er längst fram? Klippte Springsteens inlevelse en ny frisyr på er?
Open all night
Zydeco, saloon-boogie, countryswing, gumboblås, chilisväng, charleston – charleston? – och så mycket New Orleans-lycka att stuvningen kokar över och skållar hela arenan. En gång var ”Open all night” en enkel och spartansk och akustisk demo på ”Nebraska”-skivan. Overkligt.
Shackled and drawn
Som det hette i sagan om Bockarna Bruse: vem är det som träskostompar som en glad irländare på min bro?
Waitin’ on a sunny day
Saxofonen flyger in från Darlene Loves ”Christmas (baby please come home)”. Allsången övertrumfar ”Hungry heart”. Gospeln kommer från Al Greens kyrka i Memphis.
Radio nowhere
Bagatell på skiva. Live blir det en betydligt mer levande och mer besjälad powerpop.
The rising
Bra men pliktskyldig.
Thunder road
Låtens ungdomliga hopp slår till med oförminskad styrka, trots att versionen i sig knappast hör till turnéns bättre.
EXTRANUMMER
Seven nights to rock
Springsteen spelar piano med huvudet och näsan – ja, med näsan – som en lycklig dåre.
Born to run
Sagan om hur E Street Band blir ett med publiken fortsätter.
Dancing in the dark
Inga damer på scenen den här gången. Däremot får en liten kille komma upp, låna en gitarr och rocka med Bruce, Jake och Miami Steve. Texten är Lars Norén, numret är en matinéföreställning för alla åldrar.
Tenth avenue freeze-out
Min kärlek till den här extravaganta soulföreställningen är reservationslös.
American land
E Street Band är utmärkta på att leka The Pogues, men jag kan tänka mig massvis med andra och mer överraskande och minnesvärda finaler.