Ovärdigt slut
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-08
Poison kommer för sent – och låter bedrövligt
NORJE. Efter tjugo minuter har det inte börjat.
Efter fyrtio borde det ha slutat.
Då har allt som varit fint i Poison brutit ryggen.
Det finns saker som är bra. Att vi får se Poison i Sverige för första gången på arton år. Att deras hårsprayade, partyrockiga lagomklassiker, bagateller som ”Look what the cat dragged in” och ”Unskinny bop”, kan spridas över Blekinge. Det är fakta att tycka om.
Sedan finns saker som är dåliga.
Verkligheten, bland annat.
Det här låter bedrövligt.
Poison kommer tjugo minuter försent, gör entré inför årets tunnaste publiksjö. Muntra, av allt att döma, på bekostnad av hur det låter och hur det känns.
För ser inte det här djupt självgott ut? Verkar det inte distanslöst, allting? Skulle man vilja umgås med de där leendena?
Stukat trumsolo
Halvvägs in i konserten har vi hunnit höra hur CC Deville skickat fem gitarrsolon mot katastrof, hur Bret Michaels och gitarristen misslyckats i en duett, samt hur Rikki Rockett stukat ett trumsolo. Ett och ett halvt, faktiskt. Allt med samma dominanta gester, samma arenarockiga självförtroende.
Detta som final av Sweden Rock 2008. Ett av årets affischnamn, den sista headlinern ut.
Det känns lika ovärdigt som förra årets antiklimax Scorpions.