Har svårt att nå ända fram
Uppdaterad 2018-08-13 | Publicerad 2012-08-05
Få skivor på senare år har berört mig mer än Rumers debutalbum ”Seasons of my soul”. Sarah Joyces sätt att kombinera Burt Bacharachs balladkonst med klassisk soulvärme genererade feelgoodpop av finaste sort.
Till Skeppsholmen kommer den pakistansk-brittiska sångerskan för sin första Sverige-spelning någonsin, med ytterligare ett album i ryggen.
På färska ”Boys don’t cry” tolkar hon manliga låtskrivare från 70-talet, liksom för att leda i bevis att skivtiteln inte stämmer.
Jag gillar hennes covers också, valda med omsorg, och den här eftermiddagen får vi delikata tolkningar av både Hall & Oates och Ronnie Lane.
Rumer har en röst som verkligen tar hand om sina lyssnare, men på stor scen i eftermiddagssol inför en publik som bara delvis har koll på henne – långt ifrån de lättaste förhållandena – får hon ibland svårt att nå riktigt ända fram.
Den där naturliga scenkarisman som grundar sig i erfarenhet och självkänsla och finns i överflöd hos en Emmylou Harris har Rumer trots allt en bit kvar till.
Men bandet är bra och när allt stämmer blir det fantastiskt.
Främst i Gil Scott-Herons funkiga ”Lady Day and John Coltrane” och Rumers alldeles egna idolhyllning ”Aretha”, om hur vacker en morgon kan bli med en dos Aretha Franklin.
Rumer
Konsert på Stockholm Music & Arts. Bäst: ”Aretha”. Sämst: Hon får gärna ta mer plats på scen.