Det är värdigt – mot alla odds
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-08
Det handlar inte om musiken – inte i kväll
SUNDSVALL. Ingen väntade sig några mirakel.
Vi fick inte heller se en konsert som kan gå på vatten.
Enda behållningen är egentligen att Marie Fredriksson klarar av att uppträda igen.
Ingen kan säga nåt annat.
Ingen kan över huvud taget förvänta sig nåt mer.
Inte efter hjärntumören och den långa, påföljande rehabiliteringen.
Att hela tiden ta upp och förknippa Fredriksson med hennes olycka känns som att förminska hennes liv, karriär och person. Hon är mycket mer än sin sjukdom.
Men det går samtidigt inte att bortse från att det satt sina spår, att det påverkar en Roxette-konsert 2010, att allt känns ganska ovant.
Varm skörhet
Marie Fredriksson har inte samma lyskraft längre. Hon försöker inte ens träffa de högsta tonerna i några av gruppens populäraste ballader. Resten av bandet måste spara henne i flera nummer och låta Gessle leda showen.
Vissa gånger skapar Fredrikssons bräckliga utstrålning och mer nedtonade register en suggestiv effekt. Hon framkallar en varm skörhet som tidigare inte fanns i de perfekt producerade pophitsen.
Men lika ofta är det som att titta på en av Gessles soloturnéer där Marie Fredriksson reducerats till körmedlem. Och utan hennes självklara pondus och vrålstarka röst är Roxette inte Roxette. Det är nåt annat.
Hittar inte rätt form
Jag tycker inte heller att bandet, som bland annat består av trotjänare som gitarristen Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman på klaviatur och trummisen Pelle Alsing, alltid lyckas hitta rätt form för låtmaterialet.
De mest daterade 80-talsljuden är borta, men ersätts av tjocka lager av rockgitarrer som får flera fantastiska popmelodier att låta onödigt brötiga och tungfotade och jämntjocka.
Men jag tycker inte att det här handlar om nån stor comeback.
Det handlar inte om att Roxette ska bevisa att musiken fortfarande har en plats i samtiden. I alla fall inte i kväll.
Stöd av publiken
Det handlar om hur publiken bär fram Marie Fredriksson i ”It must have been love” och ”Listen to your heart” och applåderna efteråt.
Jag misstänker att folk inte nödvändigtvis jublar för att det är bra. De vill stötta en av Sveriges största sångerskor, de vill att hon ska göra ett värdigt framträdande, trots allt och mot alla odds.
Svensk pophistoria
Marie Fredriksson klarar det. Och hon kan till slut tacka publiken med ett blygt leende och sträcka upp en knuten näve i luften bredvid vännen och kollegan Per Gessle.
Efter en riktig konsert i Sverige.
Det är en bild av svensk pophistoria som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen.
Så bra var det – låt för låt
”Dressed for success” 
Soundets 80-tals- kosmetika tvättas bort av larmande gitarrer.
”Sleeping in my car” 
I kväll är refrängen pur powerpop.
”Opportunity nox”
Passerar rätt obemärkt förbi. Som en vindpust i fjällen. I oktober.
”The big L”
Marie håller en låg profil i en av Gessles bästa poplåtar.
”Wish I could fly”
Har inte alls samma glans och power som förr.
”She doesn’t live here anymore”
Känns som att Gessle skrivit ett dussin liknande poplåtar förut. Och minst ett dussin som är mycket, mycket bättre.
”7twenty7”
Spelade de inte den här låten nyss? Allt låter för närvarande förvillande... likadant.
”Perfect day”
Maries version vacklar fram. Men skörheten ger också pianoballaden en viss nerv.
”It must have been love”
Börjar akustiskt. Fortsätter i fullbandsversion. Marie har uppenbara problem med sången och försöker inte ens ta de högsta tonerna. Men inget knäcker melodin.
”Stupid” 
Talande titel. Meningslös, klumpfotad 60-talspastisch från Per Gessles soloalbum ”The world according to Gessle”.
”Do you wanna be my baby?”
Konserten börjar alltmer kännas som Gessles soloprojekt.
”Silver blue”
Knappast en defintitiv version. Men balladen är ett exempel på att turnéplattan ”Tourism” tillhör Roxettes mest förbisedda och underskattade.
”Fading like a flower”
Återigen: melodin är lika värdefull som olja. Men framförandet haltar.
”How do you do!”
Hur jag mår? Jo tack, jag lyssnar på en bagatell.
”Dangerous”
Övergången från ”How do you do!” är snygg. Men ”Dangerous” tappar fart och kraft mot slutet.
”Joyride”
Tung och långsam och stel. Christoper Lundquist spelar gitarr som om han var medlem i Neil Youngs kompband Crazy Horse runt livealbumet ”WELD”.
Extranummer
”Listen to your heart”
Slutet är alldeles för tufft för Marie.
”The look”
Inledningen påminner väldigt mycket om ”Stay with me” med Faces. Andefattig rockrepris på en av 80-talets största pophits.
Extranummer II
”(I’m not your) steppin’ stone”
Monkees-covern fungerade bättre på Gessles senaste soloturné.
”Church of your heart”
Varm och akustisk avslutning.