Underbart, The Killers
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-10
HULTSFRED. Vi får inte de stora sanningarna av Brandon Flowers.
Men vi får en fantastiskt färgsprakande fest.
Dags för en gammal The Killers-skeptiker att krypa till korset.
Senaste gången jag såg The Killers, mitt i den smärre naturkatastrof som var Roskilde för två år sedan, försåg jag Las Vegas-bandet med ett ynka plus.
Då såg jag bara ett band som på ett förvisso catchy men lite fegt sätt hade lyckats kombinera några populära samtida rocksound och packa om dem i något glättigare papper.
Brandon Flowers kaxiga scenstil kändes nästan provocerande. Den saknade ju täckning.
Mycket har hänt
Sedan dess har mycket hänt. The Killers har släppt sitt bästa album hittills, ”Day & age”, de hade höstens singel i ”Human” och det går numera så bra för dem att de får rulla runt på festivalerna med scenografi och ljus som hör arenakonserter till.
Vi får fortfarande inte större djupsinnigheter från Flowers än ”I got soul, but I’m not a soldier” men vi får massor av annat.
Låtarna har tyngd
I de nya låtarna har The Killers utvecklat sin mix av taniga The Strokes-gitarrer och retrostompiga discobeats till något mycket tydligare.
På scen får dessutom både nytt och gammalt några kilo extra välbehövlig tyngd. Och även om bandet rent visuellt är en enmansshow av den intensivt studsande Flowers spelar musiker och extramusiker med en helt ny självkänsla.
Får oss att le
Och de är här för att roa, för att lyfta oss och få oss att le. De smaskar på med ”Human” direkt (som kommer igen som final), låter gamla succén ”Somebody told me” explodera redan som tredje låt och får sedan discorocken att accelerera allt högre upp i kvällshimlen med förlösande allsångsrefränger som den i ”Spaceman”.
Konserten blir ett långt, lyckligt dansande kalas, inte minst tack vare en sällsynt smakfull ljus- och videoshow som snurrar, bländar och färgar den palmsmyckade scenen i djupt rött och intensivt grönt.
Enkelt och effektivt
I ”Bling (confessions of a king)” sprakar fyrverkerier vackert på skärmarna och i smått springsteenska ”When you were young” sprakar gnistorna på riktigt.
Det är rockunderhållning, varken mer eller mindre. Enkel och effektiv men imponerande smakfull och välgjord.
Att revidera sina uppfattningar har sällan varit roligare.