Alice Cooper lindrar lidandet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-08
Ibland vet man inte vad man ska ha Alice Cooper till.
Om man teoretiserar, börjar fundera på funktionen med hans konserter, kan man drabbas av inre tomhet. Det är som att tänka på yttre rymden.
Vad ska man ha den till? Det vet man inte, men den finns där. Har alltid gjort. Det känns tryggt. Men VARFÖR?
Ska man betrakta honom krasst som rockleverantör? Som sådan är han inte slående.
Kräver ingen analys
Han silar ”Ballad of Dwight Fry”-guld från 70-talet, ger allmänna ”Poison”-favoriter från 80-talet, någon 90-talare och några torrt mörka 00-talsalster. En del är fantastiskt, mycket är bara pågående.
Ska man se honom som chock-showare? Som sådan är han en engångskniv. Tricken är lika oföränderliga som ”School’s out”.
Men ibland, som i kväll, verkar han själv ha så roligt att man slutar undra. För det är inte så allvarligt, det här. Det kräver ingen analys. Det är bara lite skoj. Han spelar familjär rock och spexar. Medan regnet faller vilt, i riktning från yttre rymden, får han det leriga lidandet att lindras en aning.
Det är vad all musik, all konst, har som sin uppgift att göra. Att lindra lidandet en aning.