Likgiltigt men akut rörande
Publicerad 2011-07-29
till Takida
GÖTEBORG. Att se Takida är alltid givande. Att höra dem är likgiltigt, men live finns något mer. Det följe de har byggt upp är fantastiskt. Deras konserter brukar sluta som fascinerande, gripande manifest för en publiks kärlek till ett band.
I kväll finns den nerven i ”Curly Sue”. Inför första refrängen plockar Robert Petterson ut sin öronsnäcka, tar ett steg åt sidan, hämtar andan och ser ut. Och hela tältet sjunger. Gesten har inget poserande, sökt eller publikfriande. Den är bara ett ordlöst konstaterande: Här tar ni över. Nu behövs inte jag. Varsågoda. Tack så mycket.
Sanslös allsång
Det är akut rörande. Hur man än upplever låten.
I övrigt sker konserten inför en publik som sångaren kallar mysig. Stillsam folkfest råder. Den sanslösa allsången, den interna intimiteten, uppstår sällan. Ändå ger Takida en snygg, behärskad proffsshow. Något i ljudet, kanske de distinkta trummorna, förstärker det platta i lättmjölksgrungen, men det vägs upp av estetiken. Ljussättningen är perfekt, LED-kulissen är en extra medlem. ”Handlake village” låter banal, men fördjupas av stilsäkra bilder av ödemark, glesbygd och förfall.
Rökig final
Inramningen, och engagemanget, får ”Haven stay” att svälla. Liksom ”Trigger” och den rött rökiga finalen ”Evil eye”; metaldopad med dubbelkaggar, syntorkaner och en helikopterbangande keyboardist i Christian Rehn.
De gör det bästa av musikens tunna känslobudget.