Tro, hopp och färgchockspop
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-23
Så bra var Coldplay – Håkan Steen ger 
- betyg låt för låt
Life in technicolor
Efter att ”An der schönen blauen Donau” dansat ut över Stadion studsar bandet in med tomtebloss och pumpar upp stämningen med den här instrumentalen. Effektiv öppning, kan man kalla det.
Violet hill
Coldplay lyfter sedan giget ännu en nivå med den här sorgset episka sången. ”If you love me, won’t you let me know?” sjunger Chris Martin och har redan Stadion i sin hand.
Clocks
En av de riktigt stora hitsen levereras med imponerande mycket energi och hunger. I läckert blodröd ljussättning, dessutom. Men i min värld hör inte ”Clocks” till de mest distinkta Coldplay-låtarna.
In my place
En enkel liten poplåt som kanske just därför blir så makalöst effektiv på en arena. En taggad Chris Martin gör sina första rusningar ut på scenens två ramper.
Yellow
Stadion fylls av gula ballonger proppade med konfetti när genombrottshiten dundrar ut med full kraft. Men efter den mäktiga ”In my place” känns det som att spelningen bromsar in lite.
Glass of water
Skärmen fylls av planeter, månar och stjärnkaskader, vilket knappast döljer att den här halvobskyra låten inte är Coldplays vassaste stund.
Cemeteries of London
Frejdig barskrålspop med en orkester som inte riktigt ids dölja hur mycket de gillar ett visst hyfsat känt band från Dublin. Snygga svartvita projektioner av bandmedlemmarna på de vita bollarna i taket.
42
Det börjar som en fin pianoballad med Chris Martin vid pianot. Men sen sväller låten ut i ganska svåruthärdlig grungegegga. Som ett halvinspirerat Smashing Pumpkins eller ett oinspirerat Radiohead.
Fix you
En av de mäktigaste arenaballder som skrivits på 00-talet. Här lyfts den rörande känslan av tro och tröst ytterligare av ett hav av tända mobilkameror och minst sagt massiv allsång. Chris Martin springer runt och ser salig och rörd ut av responsen.
Strawberry swing
Countrysväng möter afropop hemma hos några väldigt vita killar i London. Ut kommer en egentligen lite väl hejig gitarrmelodi som dock är som gjord för att få gamla idrottsarenor att fyllas av fåniga leenden.
God put a smile upon your face
Hela bandet springer ut på en ramp och river av en halvlyckat technofierad version av en låt Chris Martin lär ha skrivit i Stockholm. Laserstrålar skjuter ut i publiken. Martin säger ”mår ni bra?” på svenska.
The hardest part
När resten av bandet rusar tillbaka blir Martin kvar vid sitt psykedeliskt målade piano för den här vackra balladen om söndertrasad kärlek.
Viva la vida
Inget fel på dramaturgin när bandet sedan dundrar rakt ut i den här massivt bankande låten (trummisen Will Champion hamrar på orkestertrummor). Martin är ute på ramperna och hela arenan vevar händer och sjunger läktarramsan som driver låten framåt. Mäktigt.
Lost!
Lite stillastående stampande låt. Talande nog börjar publiken åter sjunga ”Viva la vida”-ramsan så fort låten är slut.
Green eyes
Bandet letar sig fram genom publikhavet till en pyttescen långt ut på Stadion-planen, där de klivet upp och börjar spela unplugged-pop som glider in över i en halvimproviserad låt om Stockholmspubliken.
Death will conquer
Akustisk gospelbagatell som avslutas med att Martin arrangerar en mobiltelefonvåg som sveper över arenan.
Billie Jean
Michael Jackson-cover med två akustiska gitarrer. Det är fint att Coldplay hyllar Jacko och det tycker uppenbarligen publiken också, men det är ingen särskilt märkvärdig tolkning.
Viva la vida (remix)
En technodunkande variant av allsångsfavoriten håller publiken på humör medan bandet tar sig tillbaka från den lilla scenen till den stora.
Politik
Scenen badar läckert i rött, lila och blixtrande vitt och Martin sjunger dedikerat bakom sitt piano men den här hårt hamrande, allvarsamma hymnen är faktiskt rätt... tråkig.
Lovers in Japan
Discopoppigt konfettipartaj. Lite vek låt men Martin lyfter den med sin lödiga sånginsats. Och hur fånigt det än kan låta blir det väldigt mycket roligare av konfettin.
Death and all his friends
Det är i såna här ögonblick Coldplay får mig att tro att de kommer att fylla arenor i många år framöver. Ringande, ekande stadionepisk rock när den känns som allra mest självklar. Helande och tröstande.
Extranummer
The scientist
Chris Martin tackar publiken för i kväll, berättar att vi kommer att få med oss en skiva hem och slår sig ner vid pianot för att sjunga sin mest drabbande ballad. Värdig och stark.
Life in technicolor II
Färgchockspop om hopp och tro. Coldplay jabbar upp finalen med driven pop och en explosion av kulörer på skärmarna så att den mörka augustikvällen känns som juni. Ett maffigt fyrverkeri sätter punkt för kvällen.