Frazier räddar stendöd show
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-17
Rhapsody in Rock har nått vägs ände
Utan en bunt Deep Purple-klassiker och LaGaylia Frazier hade årets Rhapsody in Rock varit stendött.
Detta var tråkigaste upplagan hittills under 2000-talet.
Titeln är ”Back on track” och beskrivs som en stor hyllning till höjdpunkterna från 1950-, 1960- och 1970-talen. Men ... Gino Vanelli som en av höjdpunkterna? Skämtar du, Robert Wells?
Wells hustomte
När Vanelli kommer in i första akten, ser han ut, rör sig och är klädd som någon som aldrig fick följa med John Travolta in på diskoteket i ”Saturday night fever”. Fyra nummer med stelbent funkjazzrock. Låg igenkänningsfaktor.
Albert Lee står som gästartist, men känns numera snarare som Robert Wells egen hustomte. Lika makalös som gitarrist, som han är svag som sångare.
Att ha en organist (!) som gästartist, låter knäppt, men det är faktiskt det som funkar bäst i årets show. Hammondorgeln rullas in, Jon Lord tar plats bakom den, gitarristerna i bandet dreglar över att få turas om att leka Ritchie Blackmore och för The Poodles-sångaren Jakob Samuel ser det ut som att en våt dröm går i uppfyllelse när han får sjunga ”Highway star” och andra Deep Purple-klassiker, kompad av en av originalmedlemmarna.
Då svänger årets Rhapsody in Rock.
Annars känns hela upplägget inte lika genomtänkt som vanligt. Trist dekor, poänglösa filmer på storbildsskärmen, oinspirerat låtval, ingen humor. Jill Johnsson är förstås aldrig dålig och som flera gånger förr så lyfter LaGaylia Frazier Rhapsody in Rock med sin kraftfulla röst.
Minskat intresse
Medan Diggiloo-turnéerna, där Lasse Holm & co effektivt har ”lånat” Robert Wells koncept med gästartister (fast minus den klassiska musiken), har vuxit sig större och större, har intresset för Rhapsody in Rock minskat.
Årets upplaga inskränker sig till de här fyra kvällarna i Dalhalla, för övrigt de allra sista.
Känns som att konceptet nu har nått vägs ände.