Frontmun – som har kvar suget
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-11
Aerosmith glöder – men bara ibland
NORJE. Det kunde ha blivit så bra.
Men Aerosmith lyckas bara kämpa sig upp till ett godkänt sådär.
I höstas ramlade Steven Tyler av scenen och skadade sig ordentligt.
Ett tag verkade olyckan bli början till Aerosmiths fall.
Rykten och skvaller exploderade.
Skulle Tyler fortsätta i USA:s version av Rolling Stones, eller ville han satsa på en solokarriär? Och ville resten av bandet verkligen fortsätta utan sin berömda frontmun? Exempelvis genom att ersätta en av tidernas bästa primadonnor med snarkartisten Lenny Kravitz?
Stämningen i gruppen verkade lika infekterad som ett avsnitt av ”Desperate housewives”.
Men Aerosmith slöt fred, samlade ihop sig, lanserade en ny Europaturné och åkte till Sweden Rock och, ja, vad?
Strålande versioner
Det är inte enkelt att sammanfatta en Aerosmith-konsert 2010.
Det finns flera goda ansatser.
Som att se det 62-åriga fyrverkeriet Steven Tyler virvla runt med sitt scarfprydda mikrofonstativ i ”Love in an elevator”. Som att de plockar fram den mycket välkomna 70-talsrariteten ”Kings and queens”.
Som att de gör två helt formidabla versioner av 90-talsklassikerna ”Livin’ on the edge” och ”Cryin’”. I den sista väntar man sig nästan att Alicia Silverstone ska hissas ner från taket.
Eller extranumren, som toppas av en ”Toys in the attic” som juckar sönder allt motstånd.
Stämmer gitarren
Men däremellan haltar showen fram mellan himmel och helvete. Eller rättare sagt mellan bluescovern ”Baby, please don’t go” och trumsolon med Joey Kramers nävar.
Stundtals går glöden och intensiteten och den tajta spandexhettan backstage och tar en öl i stället.
Det är ganska talande att Brad Whitford börjar stämma gitarren mitt under det utdragna tråkjammet i ”Lord of the thighs”. Eller att Steven Tyler lägger sig på rygg och spelar maraccas på måfå i samma låt.
För att inte tala om Joe Perrys konstiga marknadsföring av Aerosmiths ”Guitar hero”. Han aviserar en duell mellan honom själv och ... nån som spelar hans solon i det populära tv-spelet.
Det är högst oklart vem som egentligen lirar den digitala versionen av Perry på skärmarna. Men den riktige Joe Perry vinner faktiskt den poänglösa tävlingen på slutet. Vilken överraskning.
Ett jippo
Slutet gott, allting gott?
Nej, precis som resten av konserten är det ett duktigt men obegripligt jippo.