Brutalt muller tar över scenen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-30
till Deftones
Det mullrar, dånar och diskantylar i den hårda Stockholmslokalen.
Mitt i decibelfrossan hörs ett Deftones som fått nytt liv.
Åtminstone ibland.
Deftones brokiga hybrid av tung alternativ metal, arg rap och progressiv hård rock, kallad allt ifrån nu-metal till post-hardcore, har kanske inte riktigt åldrats med den värdighet man en gång trodde. Inte ens den tio år gamla karriärtoppen ”White pony” där bandets släpiga sångmelodier och vrålad hardcore-ilska i växelbruk fungerade som bäst.
Med starka sjätte albumet ”Diamond eyes” blev bandet plötsligt angeläget igen. Tragiskt nog en följd av Chi Chengs bilolycka som sedan dess har hållit fast basisten i ett koma, men i spåren och sorgen har Deftones dystra mörker fått ny tyngd.
Kämpar i motvind
Melodierna har en vacker A Perfect Circle-stämpel, det mest våldsamma riffandet har ofta lagt band på sig.
Det melodiösa mognandet får däremot kämpa i motvind på Arenan i Stockholm. Precis som under uppvärmande Coheed And Cambrias spelning suddar den brutala, vassa och extremt starka ljudbilden i lokalen ut nyanserna.
Skränig diskant
Deftones klarar sig visserligen bättre men alldeles för ofta dränks Chino Morenos sång i massiv lågbas, skränig diskant och åttasträngat gitarrmuller.
Det är synd, men inte helt förödande. Chinos outtröttliga scenenergi och imponerande sångskärpa räddar de mest grötiga stunderna och när dynamiken fungerar når bandet precis så långt som materialet borde.
Det blir mest uppenbart i ”Digital bath”, ”Change (In the house of flies)” och nya låtar som ”Sextape” och ”Risk”.
Sen går det ju inte att blunda för att den avslutande ”Adren-aline”-festen är rätt kul. Fast av mer nostalgiska skäl.