En historielektion – i oslagbar funk
Publicerad 2014-07-07
Stevie Wonder leder komplicerade allsånger och förvandlar Orange stage till ett dansgolv
ROSKILDE. Konserten är inte perfekt.
Men Stevie Wonder är den perfekta artisten för Roskilde.
Över 100 000 biljetter såldes i år.
Det är nytt rekord.
Och de flesta som besökt festivalen i år söker sig ner till Orange stage när solen går ner.
Det finns inte många artister med ett universalsound som kan samla och tilltala alla. Ännu färre har skrivit låtar som alla kan utantill, oavsett om de är födda 1996 eller 1942. Men Stevie Wonder är en av dem.
Wonder är egentligen värd 
bara han går upp på scenen och vinkar. Nej, det är ingen överdrift. Hela musikhistorien ryms i den Buddha-liknande figuren med flätor och funkiga rymdbrillor. Michael Jackson och Prince tog exempelvis avstamp från grunden och trampolinen som Wonder byggde.
Flest Grammys
Stevie Wonder var 13 år gammal när han fick sin första USA-etta (”Fingertips, part I-II”). Han har haft 30 stycken amerikanska singelettor och belönats med fler Grammys än någon annan manlig soloartist. Ändå är han ”bara” 64 år gammal, sju år yngre än Mick Jagger.
Önskar att jag kunde skriva att Stevie Wonder och hans band, som bland annat består av tre slagverkare, två fenomenala blåsare och en fyra personer stark soulkör, får Roskildefestivalen att sväva fram på ett moln av kärlek.
Men det går inte. Mycket tid ödslas på långa och glada och komplicerade allsångsövningar.
Trummorna. Basen. Gitarrerna. Kören. Blåset. Damerna i publiken ska sjunga en sak, herrarna något annat. Gärna i takt. För en myllrande massa med fyra späckade festivaldagar och tonvis med Tuborg i benen är det lite för mycket begärt.
Fantastiska höjdpunkter
Slutsumman blir aningen ofokuserad, rörig och utdragen. Men så fort Wonder slutar vara lekledare skapas det fantastiska höjdpunkter.
Blåset i ”Sir Duke”. Funken, den oslagbara funken, i ”Superstition”. Och att samban och salsan och discon i ”Another star” förvandlar ytan framför Orange stage till ett jättelikt dansgolv.
Men kanske är ”Living for the city” bäst. Stevie Wonder slår an ett groove på sin keyboard. Han rasar länge mot rasism och drömmer om en värld där låtar som ”Living for the city” inte skulle behöva skrivas.
Sedan kommer basen. Sedan kommer trummorna.
Sedan börjar Stevie sjunga:
”A boy is born in hard time Mississippi ...”
Resten kan ni. Och ni skulle ha varit där.