Fläckfritt, Leppard
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-07
NORJE. Att bara finnas till är speciellt.
Det sa den enarmade batteristen Rick Allen i går, och det verkar vara Def Leppards hela hemlighet.
Att leva och spela rock kan vara enkelt om man vill.
Def Leppard
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival.
Längd: En och en halv timme.
Bäst: Inledningen.
Sämst: ”Nine Lives.”
Fråga: Är Phil Collens mage möjlig vid femtio års ålder.
Att finnas till är en sak, att spela i Def Leppard är en annan. Fem killar från Sheffield är bra på båda två.
De spelar bra, och de verkar må bra.
Det är det som får det att se enkelt ut. De går ut på sin scen, och där spelar de rocklåtar.
Rockband brukar göra så. Mycket mer händer inte. Joe Elliott joggar fram och tillbaka, vevar stativ, mimar vokaler. Scenen är enkel, fri från effekter.
Sympatisk ram
Men det räcker, större delen av konserten. Den här imagen, eller attityden, den där livsbejakande, tacksamma, den ännu pigga och glada. Den skapar en sympatisk ram, lätt att tycka om. Det är ett band som gillar sig själva, på det sunda sättet.
Mindre del solon
Större delen av konserten är den med titlar som ”Rocket”, ”Foolin’” och ”Pour some sugar on me”, där Vivian Campbell får gå ut på rampen och mejsla fram ”Mirror, mirror (look into my eyes)”.
Mindre delen av konserten är den med gitarrsolo, bassolo och svårtänt virke från drygt månadsgamla ”Songs from the sparkle lounge”. Den del som röjer själva hemligheten:
L å t a r n a.
Välklädd hårdrock
Def Leppard förtjänar sin headlineplats när de skickar ut den välklädda, känsliga hårdrock som gjort att de sålt 65 miljoner album. Då skapas städad, mogen och oändligt harmlös rockunderhållning. Nästan stor nog att mildra känslan av repris från Sweden Rock 2006.
Marcus Grahn