Ulf Lundell har tappat sitt sväng
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-27
BORLÄNGE. Lundells första mellansnack är roligt:
– Hallå, Borlänge. Jävlar, vilken stor scen ni har.
Ja, scenen är definitivt större än konserten.
Det här är inte en konsert.
Det är två.
Lundell har beväpnat sig med Janne Bark igen, och det betyder givetvis att det ska vräkas på utav bara helvete. Den akustiska värmen och trösten som präglade fjolårets lågmälda konserter – turnén då Lundell avslöjade att han snart ska lägga av, om några år, kanske – är ersatt av muskler och högljudd bluesrock.
Svetten rinner
Spelningens första halvlek låter därefter. Det känns mest som att Lundell spelar olika versioner av den biffiga låten ”Rött”. Då spelar det ingen roll att han och resten av bandet arbetar hårt, att de uppträder med en energi som tuggar fradga, att svetten rinner och att trummisen Andreas Dahlbäck slår av sina pinnar.
Det berör inte. Det betyder ingenting. Musiken är så tung i röven att låtarna skulle behöva ringa Färdtjänst för att kunna svänga.
Hyllar Jackson
”Hav utan hamnar” är dock ett lysande undantag. Balladen är inte bara en nödvändig påminnelse om att Ulf Lundell brukade skriva fantastiska melodier. Han tillägnar också låten till ”The King of Pop” samt ”alla andra som gått under i den här skoningslösa leken”.
Sen, efter ungefär nio låtar, ändrar konserten karaktär. Då börjar Lundell fira klockspelssommar igen. Med saxofoner, munspel och jublande allsång.
Det saknas inte goda ansatser och höjdpunkter. Den romantiska älsklingen ”Om sommaren” är en av dem. ”Hon gör mig galen” är alltid strålande, oavsett hur Lundell väljer att arrangera om den. Och i ”67 67” når ”Ludde” överraskande nog nästan upp till den jublande och lössläppta proggladdning som Håkan Hellström hetsade fram på sin senaste skiva ”För sent för Edelweiss”.
Men slutet är också väldigt bekant. Flera låtar har också framförts i ännu giftigare versioner förr. Och precis när det lyfter på allvar så sänker Lundell konserten igen genom ett långt och trögt och buffligt medley.
Låg medelålder
När ”Gå ut och var glad” till sist klingar av är leden glesa framför festivalens största scen. Medelåldern är ung på Peace & Love och ungdomarna verkar måttligt intresserade av gamla farbröder och deras preskribrerade romanser.
De köar hellre till Lars Winnerbäck och Mando Diao.
Kan inte klandra dem
De missar ju inget.