Kanye fixar partyt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-03
Hiphop-stjärnan är allt annat än en vanlig artist
ROSKILDE. Kanye West är något så otidsenligt som en tvättäkta superstjärna med det självgodaste av flin.
Vad han gör på scen är mäktigt, mer än någonting annat.
Sist jag såg Kanye stod han på samma Orange scen. Det var midnatt, sommaren 2006 och mannen moonwalkade sig igenom Ahas ”Take on me”.
Det har hänt en del sedan dess. Bland annat en tveksam autotune-skiva.
Men mina oråd är obefogade, visar det sig. Det är svårt att ens under pistolhot dansa till några av låtarna från ”808s & heartbreak”, men de funkar på något märkligt sätt utmärkt ändå.
Rubiks kub-scen
På en scen som ser ut som en utvecklad vit Rubiks kub står han. Varför skulle Kanye West nedlåta sina toklimiterade sneakers att traska på ett vanligt scengolv som vanliga artister? Kanye är ju allt annat än en vanlig artist.
Därför sjunger han småfalskt med en röst uppfuckad av en autotune-apparat arbetande för högtryck.
Svårt att inte ha kul
Därför håller han långa predikningar mellan låtarna om hur jobbigt det är att vara kändis. Han är avundsjuk på Michael Jackson som lämnat jordelivet bakom sig. ”He doesn’t have to turn on the tv no more, he doesn’t have to go on a fifty-day tour”.
Men just när vi är på väg att tappa stjärnan plockar han upp oss.
Showen är ju skräddarsydd för den här typen av tacksamt tokfulla festivalpubliker. Kanye vore inte Kanye om han inte styrde upp festen. Med ”Diamonds from Sierra Leone”, ”Jesus walks”, ”Gold digger” och några flashade samarbeten förvandlar han Roskildefestivalen till en fyra fotbollsplaner stor superklubb.
Det är svårt att inte ha kul på en sådan.
Efter 80 minuter och noll extranummer tackar han för sig med ett avmätt ”I’m outta town”.