Fullkomligt förhäxande
Publicerad 2012-06-17
Om någon skulle ha sagt att ett band som The XX skulle uppträda på festivalens största scen för tio år sedan hade jag skrattat hen rakt i ansiktet.
Trion från London är allt vad en huvudakt som lockar den största publiken inte brukar vara. De är själva antitesen till ”alla ska med”-utlevelse, ”Summerburst”-eufori och rock’n’roll. Och just därför blir de hypnotiska.
Välgjord dynamik
Bandet har ingen tanke på att försöka erövra publikens hjärtan med enkla knep och billiga frierier. I stället öppnar de med den nya singeln ”Angels” som släpps i juli. Och den är så lågmäld att man kan höra en knappnål falla på lera.
Under konserten är tomrummen och tystnaderna i den långsamma musiken precis lika viktiga som instrumenten och sången. Jag har aldrig sett ett band som uppträder med en lika välgjord och nedtonad dynamik.
En elegant vampyr
Det låter som att någon spelar ett Everything But The Girl från framtiden på 78 varv. Varenda ton, vartenda ackord, vartenda beat, vartenda litet ljusblink får en större tyngd och betydelse än under ”vanliga” konserter.
När Romy Madley Croft låter gitarren bryta fram känns det som ett extranummer. Detsamma gäller när basisten Oliver Sim, som liknar en elegant vampyr med stel nacke bakom mikrofonen, ökar intensiteten. Eller när trummaskinerna och syntharna börjar klubbpulsera.
Publiken som tidigare fnyst och lämnat konserter så fort spänningen tappat några gram står kvar som förhäxade. Och jag förstår dem. Man sugs in i melankolin.
The XX är ett lysande popband, både musikaliskt och visuellt. Om tio år kan de ha samma status som The Cure har i dag.
Alla recensioner från Hultsfred:
The XX
Konsert på Green stage, Hultsfred. Bäst: ”Shelter” och ”Stars” är två av festivalens absoluta höjdpunkter. Sämst: Äh, varför klaga?