Schlagerhittigt – men alltför stelt på scen
Publicerad 2013-04-18
Kemin haltar för Amaranthe trots potential
Det låter som att de vill något stort.
Men än har Amaranthe svårt att visa det på scen.
På två år och lika många album har svenskdanska Amaranthe klättrat snabbt. Sextettens pompöspoppiga sequenser-metal har hittat clika många fans i spinningsalarna som bland den moderna falangen av hårdrockspubliken.
Energin vobblar
Men att genombrottet har kommit fort märks också live. Det hörs inte, men syns. På ett knappt halvfullt KB i Malmö har Amaranthe inga problem att få sitt schlagerhittiga material att växla upp.
Det justeras hörsnäckor till leda men musikaliskt finns faktiskt väldigt lite att gnälla på. Och inhoppade growlarbetaren Henrik Englund från Scarpoint övertygar.
Det som gör att bandets pompösa metal inte riktigt känns så storslagen som den borde handlar i stället om scenspråket. Energin vobblar.
Den växelsjungande fronttrion hamnar i stela formationer som mer liknar en snygg pressbild än ett explosivt liveögonblick. Och där upplägget med tre sångare snarare behöver mer samspel haltar kemin.
Vid sidan av starka ”Hunger”, ”Burn with me” och ”The nexus” blir största behållningen när sångerskan Elize Ryd får ordentligt spelrum.
Spelar på Metaltown
Kanske gör sig Amaranthes arenametal bättre när den får blomma ut i en fylligare anläggning och på en större scen. Som sommarens spelningar på Sweden Rock och Metaltown. Potentialen finns förstås.
Amaranthe
Konsert på KB, Malmö Bäst: ”Burn with me”. Sämst: Tar risken att framstå som 400 år gammal, men det där ständiga scenljuset i ögonhöjd mot publiken är sällsynt enerverande.