Det händer ingenting
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-05
till Interpol på Arvikafestivalen
ARVIKA. Showen är som kostymerna. Svart och stram, elegant och självsäker, respektingivande.
Med ”Pioneer to the falls” inleds en natt där New York-gruppen spelar statiskt, stillsamt i dunkel, utan poser eller ljuseffekter.
Entrén sker med femton minuters försening, ut till årets minsta publik vid största scenen. De skövlar känsloneutralt ut sin mörka, sotrockiga Joy Division-pop. De gör det utan risk för utbrändhet. De står stilla. Det händer ingenting.
Täcker hela skalan
Är det nonchalans, eller är det briljans?
Det täcker hela skalan.
Det är drabbande att se ”Slow hands” framföras ansiktslöst, i mörkrött sken i Värmlandsnatten.
En känsla av hotfullhet. Styckvis övergår den känslan bara i att man byter stödjeben, byter stödjeben igen, tittar på den vita Paul Banks-hatten och undrar varför de inte verkar tycka att det här med att spela popmusik är särskilt roligt.