Anna Bergendahl lämnar publiken oberörd
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-07
Alla gillar Anna Bergendahl – men ingen bryr sig om musiken
LINKÖPING. Frågan är inte vilka som ska tycka om Anna Bergendahl.
Det gör de flesta redan.
Mysteriet är vilka som ska bry sig om hennes musik.
Faluröda timmerhus och hembygdsromantik. Sockervadd, flaggpyntade barnvagnar och leende pensionärspar, hand i hand i söndagsstass och gnistrande silverhår.
Ragnar Dahlberg som konferencier.
Hade Colin Nutley fångat nationalsdagsfirande som den här filmiskt folkliga söndagen hade klyschigt inte ens räckt halvvägs för att beskriva de svenska schablonscenerna i Valla friluftsområde.
Anna är genuint omtyckt
Mitt i gratismyset gör Anna Bergendahl sin karriärs allra första turnéstart. Smart, hinner jag tänka. Med all rätt är sångerskan så genuint omtyckt av svenska folket att inte ens vårt största Eurovision-fiasko har lagts på hennes axlar.
Men baksidan blir snabbt uppenbar, ingen verkar bry sig nämnvärt om vart de hamnat. Trots att Anna har tuffat till sig med blanksvart långklänning, decimeterklackar och faktiskt sjunger både bättre och mer inspirerat än på debutskivan.
Skulle kunna vara bättre
När Bergendahl presenterar Gabe Dixon Band-covern ”Disappear” som en låt hon och hela bandet gillar blir det uppenbart varför. Barnfamiljerna applåderar sig upp ur gräset och konsertens bästa stund är ännu ett exempel på hur bra Anna skulle kunna låta.
Om hon hade fått starka rockmelodier i stället för en blank låtkatalog i knäet.